SJÄTTE SCENEN.
DE FÖRRE. LEIOKRITOS (häftigt framrusande).
LEIOKRITOS.
Ha, en lycklig syn!
Har jag dig slutligt funnit, folkförledare?
(Hugger ned Leontes.)
Tag detta för min spira, som din fräcka hand
Har velat från mig rycka. Se, så slute städs
Hvar oförvägen störare af landets fred!
TEKMESSA.
Ve, trefaldt, fyrfaldt ljude ve och klagan här!
LEIOKRITOS.
Så är det gjordt, och nu i glädje vänder jag
Mig bort från denne, bort från blod och fasor, bort
Från hot och vrede, främst till den, som segern gaf
Och gaf mitt välde trygghet genom dennes fall.
Zeus, konung öfver konungar, allhärskare,
Tag mot den tack, jag ägnar dig på böjda knän,
Och hör med blidhet åter, när för hägn och nåd
Jag lofvar åt ditt altar hekatombers gärd.
Ett vet jag dock, ett offer, dig långt kärare
Än feta stycken af förblödda hjordars kött;
Det är ett bränneoffer då, när mänskan, rörd
Af dig till mildhet, bränner upp sitt hat, sin hämnd.
Det offret kan jag helga dig i denna stund.
Hitåt, mitt folk, er konung kallar, närmen er!
(Till folket, som samlas omkring honom.)
Sen! Den, som stod mitt välde efter, ligger där,
Och ingen fruktan tvingar mig att strida mer;
Så spriden er åt alla håll och ropen frid,
Frid och försoning öfverallt, förlåtelse
Åt dem, som felat, nåd och kärlek åt enhvar.
Må intet blod mer flyta, blod har flutit nog.
Förkunnen det, förkunnen för Leontes främst,
Hvarhelst han träffas, att hans faders famn är tom
Och väntar honom, skynden!
(Folket skingrar sig.)
TEKMESSA.
Olycksfödde man!
Är du i verkligheten den, du vara tycks,
Leiokritos, då tusen gånger ve dig, ve!
LEIOKRITOS.
Hvem är, som stör med verop djärft min segerfröjd?
Ha, är det du, osälla? Så jag kallar dig,
Fast med ditt namn ej obekant, ty säkert är
Du den Tekmessa, om hvars ankomst hit jag sport.
TEKMESSA.
Du gissat rätt, du blinda mål för Dikes hämnd.
LEIOKRITOS.
Blind är du själf, för gudars hämnd ett mål också.
TEKMESSA.
Ve och förtviflan öfver dig!