LEIOKRITOS.
Men nåd och frid
Utöfver dig, du arma moder, om af nåd,
Af frid du mer kan hugnas. O, din bitterhet
Är mig ej svårförklarlig; låt den mildras dock.
Om ödet mig har tvungit att beröfva dig
Din största fröjd i lifvet, så behjärta väl,
Att tvång, ej vilja, vållade, hvad ondt dig skett.
Hvad dig kan återgäldas för din son, var viss,
Det skall bli gäldadt: aktning, kärlek, vård och skydd
På denna ö, om hemvist här du välja vill.
Om du vill flytta hädan till ett annat land,
Det vare fjärran eller nära, skall ett skepp
Med vald besättning och med håfvors öfverflöd
Ledsaga dig: allenast lägg din vrede ned;
Den bränner djupt mitt sinne.
TEKMESSA.
Som hvart vänligt ord
Af dig mitt sinne bränner. Ledsven, tag min hand
Och för mig till den fallne.
LEIOKRITOS.
Räck din hand åt mig,
En lika villig ledsven, men dig värdare.
TEKMESSA (böjande sig ned bredvid den fallne).
O dyra stängel, skördad i din ålders vår!
LEIOKRITOS.
Du ser en mänskoplantas ofta sedda lott.
TEKMESSA.
Ack, snart skall den, som gjutit detta ädla blod,
Förnimma, hvems han gjutit.
LEIOKRITOS.
Kvinna, hota ej!
Hot stärker ej den svaga, hennes makt är sorg.
TEKMESSA.
Min sorg, fast stor, är ringa mot hvad din skall bli.
LEIOKRITOS.
Din spåkonst skrämmer lika litet som ditt hot.
TEKMESSA (lossande Leontes hjälm och upplyftande hans hufvud). Se detta anlet och bekräfta, hvad jag spått.