LEIOKRITOS.
Leontes!
TEKMESSA.
Känner fadren ändtligt nu sin son?
LEIOKRITOS.
Leontes!
TEKMESSA.
Ja, det ädla offret nämndes så.
LEIOKRITOS.
Leontes! Har ohjälpligt gudars straff mig nått,
Är allt förbi?
TEKMESSA.
Ditt skarpa järn har skurit djupt
Och öppnat lifvets fängselboning; död är kvar.
LEIOKRITOS.
Död för mitt svärd, död! O, hur är ej människan
Inför de höge, evige ett ringa ting;
I all sin storhets allvar knappt en lek för dem!
Så må hon akta deras vilja, icke sin.
Ty handlar hon för egen skull, för deras ej,
Skall hvad hon gör blott göra hennes undergång.
Död för mitt svärd! Så, gudar, var ert stränga råd.
Död, och hvad bittrast kännes, död med hat kanske
Som lifvets sista känsla i sin barm mot den,
Som tusen gånger velat ge sitt lif för hans!
TEKMESSA.
Nej, om din sorg kan mildras af ett trösteord,
Så hör det: in i döden än han höll dig kär.
LEIOKRITOS.
Hvem gaf dig denna visshet?
TEKMESSA.
Han, hans sista suck,
Hans sista hälsning ägnad dig, just när du kom.