LEIOKRITOS.
O, dyra barnahjärta, fick du sådan lön?
Dock, fast din kärlek öker tusenfaldt min skuld,
Är den min tröst tillika. Så, Leontes, har
Af dig i döden som i lifvet jag mitt allt.
O, att likväl jag kunnat mindre älska dig
Och mera följt din maning, när så mången gång
För maktens falska skimmer du mig varnade!
Men höll jag väl för min skull kungaspiran kär?
Nej, blott för din; att kunna ge den dig i arf
Betryggad, vördad, fruktad, därför stridde jag
Mot dig, mot gudar, mänskor, ja, emot mig själf.
Och nu, du mina drömmars kung på Salamis,
Sof utan kungakrona, men dess sorger fri;
Sof i de höga gudars hägn, hvars rätter du
På jorden hägnat! Jag får icke somna så.
Dock må jag tömma utan klagan denna kalk,
I visshet att den räckts mig af de himmelska,
För att ock jag bevittna skulle deras makt.
Ja, rördt af deras vilja blir det svåra lätt
Och möjligt hvad omöjligt synts, det vittnar jag.
TEKMESSA.
Hör opp! Vår fiende du varit, är det än,
Dock sönderslita dina ord mitt innersta.
LEIOKRITOS.
Hvad kallar du mig fiende? På jorden blott
Bor fiendskap; jag tillhör icke jorden mer.
Min värld är lugn, är Hades, där Leontes bor.
SJUNDE SCENEN.
DE FÖRRE. EN KRIGARE, framstörtande.
KRIGAREN.
Jag ilat hit, i spåren följd af fienden.
Upp, konung, om ditt välde du försvara vill,
Det hotas.
LEIOKRITOS.
Hotas? Maktlöst når mig nu allt hot.
KRIGAREN.
Nej, tro mitt ord och undra öfver stridens spel,
Hur den för ringa orsak plötsligt växla kan.
Du såg vår seger, tryggad syntes den. Nåväl,
Vi förde fram ditt budskap till de kämpande,
Vi ropte ut försoning, frid, förlåtelse
Och nämnde, att ditt svärd ren nått Eurysakes.
Då höjde den, vi hållit för Leontes, djärft
Sin hjälm från pannan, straffande med anletsdrag
Och ord för lögn vår sägen. Konung, om du sett
De dina då i denna stund! Ej höjdes mer
Ett svärd, en lans; förstenad syntes en, som om
Han sett en död upplefva; andra brusto ut
I klagan, tolkande sin aning, att din son
Var den, som fallit, fallit för sin faders svärd.
LEIOKRITOS.
O, hårda sanning!
KRIGAREN.
Mängden, konung, drog sig bort
Från tummelplatsen, yttrande med ohöljdt trots,
Att för Leontes ensam, för hans härskarrätt,
De gått till striden.