Fram räckte den gamle mildt
Till dottrens möte en vissnad hand:
"Kom", så han sade, "du strimma
I Shelmas dimmiga natt.
Kom, låna en dag blott än
Den blinde gubben ditt ögas ljus;
Hans blick skall klarna mot kvällen,
Hans mörker fly som en dröm.
När aftonens moln du ser
Förbleknadt segla i stjärnklar rymd,
Då vandrar drotten af Shelma
Med dagad blick på dess rand
Och skådar på nytt sitt land,
Som långt, långt borta han minns det än,
När månen göt på dess kullar
Sin ström af darrande ljus.
O dotter, det stundar strid!
Från Innishonna ett budskap spörjs:
Dit kom han, sagornas Hjalmar,
Med Lochlins kämpar i går.
Dän sände sin hälsning han,
Den unge örnen från dimmors land:
'Upp, drott af frejdade Morven,
Till vapen kalla ditt folk!
Frisk blåser en vind från nord;
När vattnen dagas i morgon, kung,
Ett åskmoln för den af segel
Emot din bäfvande strand'."
Den åldrige slöt. Ett sken
Af rodnad syntes på flickans kind.
"Hvi hotar", sporde hon sakta,
"Oihonnas hjälte ditt land?"
Då talte Morannal än:
"En skatt jag äger, han fordrar den;
I bardens toner den klingat
Och lockat ynglingens håg.
O dotter, förnim hans ord!
Så bjöd han säga: 'Jag for våg
Till solens leende länder,
Till vinterns isiga hem;