Men hvart jag ock kom, där ljöd
I sång, i saga din dotters namn,
Där hördes älskares klagan,
Försmådda veklingars kval.
Då svor jag i harm att själf
Den spotska flickan till brud mig ta.
Gif akt att skydda din dotter,
Ty Hjalmar friar med svärd.'
Så hotar han. Grydde nu
Den dag, som såg mig på Cronas hed,
När Trenmors skara där blödde
Och Erin höljdes af sorg!
Då funne på sandens bädd
Snart Lochlins kämpe sin graf också,
Lik hafvets bölja, som störtar
På stranden opp och förgås.
Men flydd är Morannals tid,
Hans arm är vissnad, hans blick är släckt,
Hans strider blekna i fjärran
Som vinterns nattliga sken.
Skall Morven i glans stå fram,
Dess kämpar blöda med fröjd i dag?
Finns blixt, o Gall, på din båge,
Bor död i Clesamors spjut?
Och Rurmar, min tredje son,
Som slår din harpa i Finjals sal,
Förstår du tvinga med svärdet
En ton ur hjälmar, också?
Mig tyckes, att ljud jag hör,
Kring Loras stränder en klang af stål.
Se ut, hvad ser du,—o dotter,
Gå Shelmas härar till strid?"
Hon blickade ut, hon såg
Med tjusfull bäfvan i klarnad rymd,
Och mot dess speglande anlet
Bröts dagens rosiga sken.
"O fader, en här jag ser,
Från bergen tågar den långsamt ned,
Som molnet tågar mot dalen
Och gömmer åskor och storm.