Men lugnt är det vida haf,
I glans slår solen sitt öga opp,
Och djupen skälfva af lågor,
Och fästet spränges af ljus."
Det sågs i den gamles drag
En skymt af leende sorg; dock snart
Stod hög han upp, och hans ande
Bröt fram i glödande ord:
"Hell", talte han, "himlars drott,
Du stjärnekonung, jag hälsar dig,
Du sol, som vandrar i ungdom
Högt öfver vissningens jord!
Min glädje i fordomtid,
Mitt ljus, som hägrar i minnet än,
Fast natt betäcker mitt öga,
Fast mörker bor i min barm!
Behöf i din stolthet ej
Ditt anlet gömma i dag af harm
Att se en son af Morannal,
Som skyr en fiendes spjut!
Och barn af er faders kraft,
Gall, jaktens furste, och Clesamor,
Du yngling, pröfvad af svärden,
Och Rurmar, sångernas vän,
Gån glade på hjältars ban,
I spår, som trampats af Finjals ätt
Allt här försvinner, evärdlig
Är bragdens ära allen.
Säll den, som af år ej bryts,
Som ung får falla i hjältars rund,
Som blixten ler i sin tjusning
Och ljungar, krossar och dör.
Ack, tynande flamman lik
Är ålderdomen. På hemmets härd
Den flämtar matt och förbrinner
Och höljs af aska och glöms.
Hvi dröjer han, Fjalars son?
Har Innishonna i lundars natt
Hans stridshåg lockat till hvila,
Förgäter Hjalmar sitt ord?