Psalmer öfver söndagsevangelier.
N:o 201.
Joh. 2: 1-11.
Säll den, hvars hopp till Jesum står,
Ehvad här ock må hända,
Säll den i nöd och lust, som får
Till sådan vän sig vända;
Det är en vän att lita till,
Som hjälpa kan och hjälpa vill
Så fröjd som sorger bära.
Han skyr ej ort, där plåga bor,
Ej rum, där hälsan glädes:
Hvarhelst en själ på honom tror,
Är han med fröjd tillstädes;
Till sorgehus, till bröllopsfest
Han kommer mildt, den ädla gäst,
Där blott han bjuds och kallas.
Så blid och hjärtelig han är,
Så snar att med oss vara,
Behöfver för den, hjälp begär,
Ej sina håfvor spara;
En konung öfver himmelrik,
Gör han sig själf den minste lik
Och är oss som en broder.
O himlafröjd att tänka på,
Att den, Guds spira äger,
Ej vill den ringaste försmå,
Men endast hjärtat väger,
Att den, så högt sin tron har satt,
Vill blifva allas del och skatt,
Som honom efterlängta!
Kom, Jesu, kom och blif mig när,
Kom i mitt tjäll, det ringa,
Jag bjuder dig, fast arm jag är
Och mina håfvor inga;
Min boning är på glädje tom,
Men kom, så kommer rikedom
Och glädje utan like.
Blif här vår gäst, o Jesu god,
Och nådigt med oss handla!
Du kan för oss vår tåreflod
I glädjedryck förvandla;
Och när vår graf har öppnat sig,
Tag oss som gäster upp till dig
I höga bröllopssalen!
N:o 202.