Hur mången lefver icke här,
Som vore honom lifvet
Till idel lek för hans begär,
Till glädje endast gifvet!
I rus och yra spiller han
Det goda, här han äger,
Och stormar lik den rike man,
Hvarom oss skriften säger.
Där håfvor slösas utan skam,
Där är han gärna inne,
Men vågar armod träda fram,
Förbittrar sig hans sinne;
Den fattige får hårda ord,
Får vid hans dörrar ligga
Och för sin hunger af hans bord
Förgäfves smulor tigga.
En tid, en tid det räcker så:
Då bli hvarannan like
Den, här till andras bröd måst gå,
Och den omätligt rike;
Hvad olikt varit har förut,
Det jämnas allt i grafven;
Där klädes purpurn af till slut,
Där fälls ock tiggarstafven.
Hvem har, när slut är jordiskt väl,
När världslig ära ramlat,
Hvem har då skatter åt sin själ
För evigheten samlat?
Den ensam är sannskyldigt rik
Och värd att lycklig skattas;
All annan lycka, bubblan lik,
Knappt ägs, förrn den oss fattas.
Ve sådan fröjd, som drar oss bort
Från glädjen utan ände,
Ve sådan lust, som är så kort
Och slutas med elände,
Ve sådan glans och rikedom,
Som, när oss döden nalkas,
Oss lämnar kvar med törstig gom
Att evigt aldrig svalkas.
Nej, Jesu, gif mig kamp och nöd
Långt hellre här i världen
Än helvete och afgrunds glöd
Uppå den sista färden;
Men får jag gods och guld, så gör
Mig snar att mig förbarma,
Och nådigt städs mitt hjärta rör
Till hjälp för dina arma.
N:o 208.
Luk. 16: 1-9.
Hur ofta spörjs ej flit och id,
För vansklig tid,
Hos dem till jorden, höra!
De hvila ej, de vaka gladt,
Så dag som natt,
Att här sig skatter göra:
De sätta all förmåga ut,
Att få till slut
Ett jordiskt välstånd äga,
Och för en lön, som flyktig är,
Som rost förtär,
De inga mödor väga.
Ack, att de i sin sak sig te
Långt visare
Än bland Guds barn så mången,
Som, fast hans nådetid är kort,
Den slösar bort,
I sömn och tröghet fången.
Ack, hvarför vakar icke han,
Som vaka kan
Och kallad är att vaka?
Hans sånings stund till ända går;
Om han ej sår,
Hvad skördar han tillbaka?