Ja, Jesu, du som lidit har
För vän och ovän lika,
Din kärlek läre oss enhvar
Att ej vår nästa svika;
Om känd han är,
Om främling här,
Går nöd uppå,
Vi hjälpa må
Och ej från honom vika.
Sannfärdigt är Guds dyra ord,
Att kärlek är det bästa;
I allt, i himmel och på jord,
Gör kärleken det mesta;
Men ensam går
Och utan spår
Och utan vän
Försvinner den,
Sig själf blott har till nästa.
N:o 210.
Luk. 17: 11-19.
För dig min nöd jag klagar,
O Jesu, hör min röst!
Jag suckar alla dagar
Till dig med ängsladt bröst;
På världens lust bedragen,
Med sår af synden slagen,
Jag ropar: Gif mig tröst!
Det gör dig ingen möda
Att mig helbrägda få,
Till lif på nytt mig föda
Och ren från smittan två;
Hvi skulle jag ej våga
Uti min sorg och plåga
Din hjälp att kalla på?
Ja, gif en vink allena,
Så är min räddning gjord,
Ett ord ju kan mig rena,
Så säg det nådens ord!
Du ensam kan mig frälsa,
O du, som är all hälsa
I himmel och på jord.
Jag är, för dig, o Herre,
En arm samaritan,
Som vandrat, ack, dess värre,
På världens breda ban;
Nu kraft och lif mig fela,
Men du är stark att hela
Och att förlåta van.
Af synden kvald jag gråter,
Hjälp, Herre, nådelig,
Att jag får komma åter
Och botad visa mig!
Ack, vill du tröst mig gifva,
Skall jag ej uteblifva,
Men städse följa dig.
N:o 212.