O jämmer, att så mycket godt
Så många här förspilla,
Som framgent gå den väg, de gått,
I lustar, rus och villa!
Hvad söka de, hvad vinna de
Uti sin syndayra?
Ack, timligt kval och evigt ve
Mot Herrans gåfvor dyra.
Förnuft och vilja, kraft och mod,
Allt, hvad till lif oss ämnas,
Förkväfva de i vinets flod,
Tills intet öfrigt lämnas,
Tills syn ej ser, ej öra hör,
Ej lem har känsla inne
Och själen ändtligt döden dör
Som hvarje kroppens sinne.
Gud, upprätthåll ditt ädla verk,
Att det ej så får falla,
Beskärma, Herre, stöd och stärk
Mot frestelsen oss alla!
Lär oss de gåfvor bruka väl,
Dem du oss täckts förära,
Till fröjd och båtnad för vår själ
Och dig till pris och ära!
N:O 277.
Emot okyskhet.
Vi böra städs oss reda
Till strids mot värld och kött,
Som pläga oss förleda,
Det onda göra sött;
Vi böra stundligt vaka,
Ty frestelsen är när,
Och världens lust försaka,
Som Herrans lust ej är.
Ty världens lust är börja
Med fröjd och välbehag;
Den slutas med att sörja,
Den varder natt af dag;
Men Herrans lust är lida
I början tvång och strid
Och saligt slut förbida,
Som är en evig frid.
Ack, att i oss vi finne
Så mycken skröplighet!
Till hjärta, håg och sinne okyskhet.
Sin väg vår ovän vet:
Hvar god och härlig gåfva
Till ondt han vända kan,
Och där vi säkre sofva,
Där sofver icke han.
Upp då ur sömn och dvala!
Ej finnes annat råd.
Upp att med Herran tala
Om bistånd, hjälp och nåd!
Han skall vårt hopp ej svika,
Om det af hjärtat är,
Men tvinga den att vika,
Som städs vårt fall begär.
O kom, Guds lamm, du rena,
Kom, Herre Jesu Krist,
Att dig med oss förena,
Så helas all vår brist;
Vårt kött skall oss ej fälla,
Där du vill stå oss bi;
Vår blod, vår syndakälla,
Gör du från smitta fri.