Bönepsalm.
Ho är den, som dristar säga,
Att han gett sig det han har,
Att ej allt, hvad han får äga,
Är Guds gåfva uppenbar?
Själ och kropp, ja, själfva lifvet
Är ju allt af Herran gifvet.
Herrans håfvor här vi gästa,
Allt är hans och intet vårt;
Herren sörjer för vårt bästa,
Oss det blefve ganska svårt.
Intet kunna vi förtjäna;
Döden, den är vår allena.
Dock förhäfver sig här mången
Öfver hvad ett lån blott är;
Arm för Gud, i synder fången,
Han af mänskor pris begär,
Vill berömd och firad vandra,
Fast allt sitt han fått som andra.
Tänkte den, som Gud har gifvit
Här af håfvor större mått,
Att hans skuld ock större blifvit,
Att han större ansvar fått,
Långt ifrån att sig förhäfva,
Skulle han i hjärtat bäfva.
Ödmjukt sinne gif oss, Herre,
Redlig håg och vilja god,
Så mot större som mot smärre
Frimod, saktmod, tålamod!
Dig allt lof må vi hembära,
Dig allena vare åra!
Böner i landsplågor.
N:o 308.
(Öfversättning.)
Stäck din vrede, Herre, och oss benåda,
Låt ej mer ditt blodiga gissel råda,
Väg ej mot de skulder, som oss anklaga,
Fader, din aga!