Om, som vi förskyllat, du straffet toge,
Ho är den bland oss, som ditt slag fördroge,
När en värld förginges i kval och fruktan
Under din tuktan?
Men var mild, barmhärtige, skona, skona!
Låt din nåd din eviga rätt försona,
Du, som har till eget att dig förbarma
Öfver oss arma!
O, hur kunna jordiska maskar ringa
Dig, som skapat världen, till vrede bringa?
Stoft och rök och flyktande skuggor bara
Ser du oss vara.
Ärfda brister sig i vårt väsen blanda,
Köttets lustar locka vår svaga anda;
Låt ett sådant öde ditt hjärta röra,
Värdes oss höra!
Låt en bön, en död och en blodskamp gälla,
Minns att törnekronan och korset ställa,
När din hand till hämnden vi lyftad skåda,
Mellan oss båda.
Stöd det verk, du låtit din Son fullända,
Hvad han lidit, låt det till gagn oss lända,
Gälde blodet, som ur hans hjärta flutit,
Hvad vi förbrutit!
Så, o så, allsmäktige, låt det blifva!
Fräls oss, Herre, kom att förlossning gifva,
Du, som en treenigt skall evigt vara,
Spara oss, spara!
N:o 309.
Nu spörjes gråt och klagoljud,
För Israel är nu, o Gud,
Den hårda dagen inne;
Den tid, som är, är nödens tid,
Med rop och gråt, med kamp och strid,
Med bäfvan i hvart sinne.
Din tuktan, Herre, drabbar svårt,
Din band är tung, ditt gissel hårdt,
Din vrede oss förskräcker;
Vårt folk förgås, vårt land är dömdt,
Vi finna ej ett rum så gömdt,
Dit ej din hämnd sig sträcker.