Och dock vi måste, Herre vred,
För dina fötter falla ned
Och dig i straffet vörda;
Att det, fast upp till randen fylldt,
Är mindre dock, än vi förskyllt,
Det lägger sten på börda.
Omkring oss se vi kval och nöd,
Ett bittert lif, en hopplös död,
Allt jämmer, ängslan, fara;
Och se vi i vårt eget bröst,
Då skönjas där, för frid och tröst,
Dödssynder uppenbara.
Ho löser våra skulders band,
Ho böjer af din starkhets hand
Och stäcker, Gud, din aga,
Där, nådens konung, själf ej du
Till mildhet vänder om ännu
Och vill ditt straff förtaga?
Du bär en faders ljufva namn,
Du öppnat oss en broders famn
I Jesu famn och sköte;
Full är all världen af din nåd,
Att allt förlåta har du råd,
Fast jord och himlar bröte.
Hvad äro vi, hvad mäkta vi,
Om du din rätt vill hålla i
Och låta nåd ej gälla?
Ack, skuggor, dem i dag man ser,
I morgon icke finner mer;
Ett vindkast kan oss fälla.
Men dina barn, o Fader, spar,
Barmhärtige, barmhärtig var,
Du rike, hjälp oss arma!
Vår skuld låt dö i Kristi död,
Låt vara nog af kamp och nöd,
O Herre, dig förbarma!
N:o 311.
Bön om frid.
Frid är fröjd; där frid ej råder,
Ingen glädje hemma är,
Fridens stilla hälsoåder
Lif och lust och krafter när;
Frid är lycka, tröst och hägn,
Frid liksom ett sommarregn
Kommer mildt från höjden neder
Och välsignelse utbreder.
Frid vill Herren i det höga,
Bjuder, skyddar, älskar den;
Fridfull ligger för hans öga
Utan gränser himmelen;
Frid och kärlek är den ton,
Änglar sjunga kring hans tron;
Frid af fromhet, nåd, försoning,
Det är lifvet i Guds boning.