Välsigna hvarje ställe,
Där lif kan dröja kvar,
Med hvad till uppehälle
Du oss förordnat har;
Att vi för kroppslig plåga,
För hunger, brist och nöd
Ej dig förgäta måga,
Vår hjälp i lif och död!
Gör jorden till din boning,
O Gud, som först hon var,
Låt gälla den försoning,
Din Son oss vunnit har!
Då skall hon bättre blomma
Och bättre frukter ge,
Då skall ock här den fromma
Ej mer blott jämmer se.
N:o 314.
Sommaren.
Din klara sol, o Fader vår,
Vidt öfver ond och god uppgår,
Gör luften mild och dagen ljus
Och klär i fägring jordens grus.
Nu vakna upp på höjd, i dal,
Löf, gräs och örter utan tal;
Hvar fläck blir grön, hvar tufva rik
Af växter, en ej annan lik.
Liksom till högtid kläds hvar äng,
Hvar linda är en blomstersäng,
Och härlig vaggas åkerns skörd,
Af himlens varma vindar rörd.
Ja, ute se vi sommartid,
Med jorden grön och himlen blid;
Hur är det i vår egen själ,
Är sommartid i den jämväl?