Har otrons kalla vinter flytt,
Har hjärtat lifvats upp på nytt
Utaf den klara nådesol,
Som skiner från Guds kungastol?
Ack, fattigt blommar dock vår jord,
Hur härlig än dess prakt är spord,
Mot mänskans själ i tro och hopp,
När lifvets sol för den gått opp.
Den solen blid, den solen klar,
Som varit förr, än världen var,
Hur är det, har vår själ fått se
En strimma af dess ljus sig te?
O Gud, som låter sommar nu
Utom oss stråla lugn och ljuf,
Låt ock inom oss, i vårt bröst,
Ej råda mörker, storm och höst!
Då först är rätt din sommar här,
När ute sol och blomstring är
Och i vårt hjärta lyser klart
Den sol, som icke skapad vardt.
N:o 318.
I hungersnöd.
Uti din boning, Herre kär,
Ditt folk i sorg församladt är
Och dig om hjälp åkallar,
Ty mänskomakt ej hjälper här,
Och nöden öfversvallar.
Vi sett det korn, man jorden gaf,
I jorden bli som i en graf
Och ej i dagen komma,
Vi sett allt växtligt falla af
Förutan kraft och blomma.
Vi tänka i vår brist och nöd
På förra dagars öfverflöd,
Det gör oss sorgen värre;
Hvi ger du stenar nu för bröd
Åt dina barn, o Herre?