Har du ditt fadershjärta mist,
Är ej ditt löfte fast och visst:
"Åkalla mig i nöden,
Så skall jag hjälpa dig till sist
I lifvet och i döden"?
O Gud, det är ett tröstligt ord,
I hungerns tid ett rågadt bord,
Som mod och krafter gifver,
Att himmel kan förgås och jord,
Men du densamme blifver.
Du ändrar ej din fadersart,
Fast annat allt förändradt vardt,
Din mildhet varar lika;
Ditt råd kan synas underbart,
Din nåd kan aldrig svika.
Låt då din nåd förklarad bli,
Låt straffets tider gå förbi,
Se mildt till vårt elände,
Och var vår fader, såsom vi
Som barn oss till dig vände.
Gif bröd åt den, som hungrig är,
Gif tröst åt den, som sorg förtär,
Och tillgift åt oss alla!
Låt än oss få, o Herre kär,
Vår hjälpare dig kalla!
N:o 321.
Fosterlandet.
Bevara, Gud, vårt fosterland,
Håll öfver det din starkhets hand
Och var dess hägn i strid som frid,
I sorgens som i glädjens tid.
Här se vi, hvad oss mest är värdt,
Allt, hvad vi skatta dyrt och kärt;
Ej fjärran finns en bygd, ej när,
Som är för oss, hvad denna är.
Här hafva våra fäder bott,
Arbetat, kämpat, hoppats, trott;
Här äfven vi vår boning fått
Med samma lif och samma lott.