För syndare med ängsladt bröst,
Betungade, som lida,
För dem, som ingen hjälp och tröst
Af världen mer förbida,
För dem göt du din blod så ren,
Bland dem, o Jesu, är jag en,
Därpå min tröst jag bygger.
Min Frälsare, ditt kors du bar
Också för synder mina:
Förgät ej den, dig kostat har
Så mycken kamp och pina!
Ack, ofta fadershjärtat här
Ju sorgebarnet närmast är,
Förskjuts, men sökes åter.
Uppsök mig, Herre, blif mig när,
Låt mig ej mer dig mista,
Gör, att ej stunden bitter är,
När hjärtat måste brista!
Ja, Jesu, gör min plåga kort
Och tag från kval och nöd mig bort
Till dig i fridens rike!
SMÄRRE BERÄTTELSER.
EN JULKVÄLL I LOTSKOJAN.
En för ifrigt fortsatt jakt i skärgården och sedan inträffande motvind och storm hindrade oss till vår stora förtrytelse att efter vår afsikt hinna hem till staden innan julaftonen. Tvärtom kastades vi ute i öppna sjön hela kvällen i ett tillstånd, som varit vådligt med en sämre slup, än den vi hade, och högst odrägligt, om icke en af sällskapet förstått att någorlunda förströ vår ledsnad genom sin munterhet och sina historier.
Denna man var utlänning och förde ett skepp, som tillhörde honom själf och hvarmed han öfvervintrade i vår hamn. Han var mindre än andra angelägen om att få fira julaftonen på fast land och hade inga anförvanter, som saknade honom vid gröten och tårtan. Dessutom var han, hvad vi andra icke voro, mot allt hvad som kunde kallas blåst, köld och vatten rent af förhärdad, och då han satt vid styret i sin egen slup, hade han väl som knappast brytt sig om att huka sig, om han än för hvarje våg varit i fara att snudda vid månen.
Emellertid var och förblef vår segling på intet vis angenäm. Vi kryssade och gjorde slag af två och tre kvart mil utan att vinna särdeles för den häftiga svallsjön, som oupphörligt motverkade seglen. Omsider uppgåfvo vi alldeles hoppet att uppnå fasta landet och beslöto att lägga till för natten på Lotsholmen, en stel, granbevuxen klippa ute i hafvet, och söka tak öfver hufvudet hos lotsarna, som där hade sin koja. Vi sågo på afstånd skenet af eld ur dess fönster, och den muntra kaptenen lät slupen ränna af dit för god vind.
"Utan skryt, gode herrar", utbrast han nu, i det han tog sig en djup klunk kall punsch, "kan man säga, att vi nu hafva en god blåst. Och likväl bestods mig en sådan, om ej en vida bättre, då jag än var blott fyra, fem år gammal och allena till sjöss på köpet. Jag har icke nämnt om att förhållandet är med mig tvärtemot hvad det vanligen är med människobarn; jag vet nämligen bättre, hvart det skall bära af för mig i världen, än hvadan jag kommit. Alltnog: då jag var vid pass fem år, och detta har bort vara, som man sagt mig, för omkring trettio år sedan, befann jag mig en natt ute på vida hafvet såsom nu, med den skillnad, att jag då låg för vind och våg och nu har två orefvade segel opp, att jag då var stel af köld och nu är varm ända i lilltån. Jag minns föga af omständigheterna vid denna min första expedition; men hvad jag kommer ihåg, är att jag lämnades ensam på en klippa i vilda sjön och ville färdas efter dem, som sålunda öfvergåfvo mig. Det var kolmörkt som nu, och då jag försökte ro, slogos årorna mig ur handen af första våg. Huru länge jag drefs omkring i denna ställning, vet jag ej, men säkert är, att jag till slut hamnade hos godt folk. Jag vet således, som herrarna se, knappt mer än Adam, om jag haft föräldrar eller ej. De, som sade sig hafva upptagit mig och bragt mig till lifs, voro lurendrejare till professionen, eljest välmående bönder. Jag växte upp bland dem och deltog i deras industri, tills mitt skägg begynte växa, då jag gick ut med en kofferdiman och blef hederlig karl.—Se så, båtshaken ut, tag törn!—Jag tror, den onde visar mig vägen bland stenarna här."
Slupen låg med fladdrande segel i en bukt, bildad af framskjutande klippor; man började räta ut de styfva lemmarna, man gäspade och röt kölden ur kroppen. Kaptenen och två jungmän blefvo kvar vid slupen och sysslade med den; vi andra begåfvo oss stapplande in i den varma stugan.