Där stod julen upp i tak. En väldig brasa af tallved sprakade på den vida spiseln och upplyste rummet, hvarest dessutom på bordet brann ett stort grenigt ljus jämte några enkla. Väggarna voro fullt behängda med nät och andra fiskbragder, och hörnen af stugan blänkte af hvita getter och killingar, som skockat sig dit.
Personalen i stugan utgjordes af en mycket gammal gumma, som satt vid bordet och tycktes sjunga i sin psalmbok, en medelålders man med hans hustru och fem barn, af hvilka fyra höllo en förfärlig konsert på stentuppar, hvartill det femte och äldsta ackompanjerade med en skrällande trumpet af träd.
Då vi inträdde, uppsteg fadren, stampade ett eftertryckligt slag i golfvet åt de skrålande barnen och nickade åt oss vänligt och utan tvång.
Den gamla gumman lade sin bok på bordet, tog af sig glasögonen och fixerade oss skarpt. "Hvadan är ni, godt folk", sade hon, "har ni ej hus och hem på julafton, eller ligga skepp och gods i hafvet? Men så har ni ej skjutit efter lots, förbanna mig, ni det gjort.
Vid dessa ord spottade hon sig på de rynkiga fingren, nappade branden af det ena ljuset, steg upp och lyste oss starkt i synen. "Hå hå", fortfor hon nu, men så skall haren vara förhärdade hvit, för att man skall bry sig om att jaga honom in på julafton. Få se, hvad man nu kan få till mat åt er alla? Strömming finns här, gunås, och Anna får försöka att klämma getterna litet bättre; men gröt kan ingen ge sig att koka här midt om natten."
Såväl gumman som de andra båda ställdes snart till freds i detta afseende. Vi afpälsade oss, värmde oss och gjorde oss välkomna genom en kopp punsch, som gärna bjöds vårt värdsfolk af oss och än hellre af dem emottogs. Snart voro vi hemmastadda och funno oss särdeles väl i den varma stugan. Den gamla ville börja sitt bestyr med vårt nattläger och yrkade på att skynda med getternas mjölkning, då en tillfällighet afbröt hennes sysselsättningar och blef en anledning till följder, dem vi ej kunnat förutse.
Kaptenen, som blifvit kvar vid slupen, hade omsider fått allt i ordning där, beslagit seglen, fästat båten, uppsändt sakerna till stugan och var klar att ligga i land för natten. Förrän han gick in i värmen med sin bössa, erinrade han sig dock, hvad vi förglömde, att lossa af skottet. Det var knallen af detta skott, som vållade en sådan diversion i bestyren.
Den gamla hörde dånet och kastade vårdslöst ifrån sig en hufvudkudde af ejderdun, som hon just bar i handen. "Hörden I", sade hon med skakad stämma, "hörden I icke ett skott? Så må Gud förbarma sig öfver Juno, som ej kunde vintra i Norge, utan vill bulta sig mot blindgrundet så tids på året. Sätt ut med båten, gosse, och håll väl i nordväst, så att du har vinden, vi skola nog se efter barnen, sörj ej för dem; skynda bara!"
För yngre öron än gummans var det ej svårt att genast finna hennes misstag. Den så kallade gossen, hennes fyratioåriga son, afbröt leende hennes påminnelser och sade halft brydd och halft medlidsam: "Alltid spökar det i edra öron, kära mor, och skott skall ni höra, om en fluga stampar på er graf, sen ni gått till hvila i den en gång. Men gissar jag rätt, så var det en harskrämma, som någon af herrarna lät pusta vid stranden här, och ej en knall ur Junos sexpundiga nicka."
"Hå hå", sade den gamla, "alltid vilja de unga vara kloka; men jag är icke galen, icke heller född af galna föräldrar. Gud hjälpe mig, men julafton, som är glad för andra, är min sorgeafton; jag rår nu ej därför, och hvad kunde jag, arma kvinna, göra? Men sätt er för brasan ni, främmande godt folk, så vill jag berätta er, hvad en svag kvinna gjorde och hvad lön hon hade därför."