Vi efterkommo gummans önskan, medan vår besättning och den unga värdinnan tillsamman bestyrde oss kvällsvard och värmde upp den kalla mat, vi medhade. Men den gamla begynte:
"Det är nu för längre tid sedan, än många af er, gode vänner, minnas tillbaka, om jag ser rätt på edra anleten, då jag en julafton, sådan som denna, var allena här i stugan. Jag må säga allena, ty mina två ungar, som sprungo omkring mig, behöfde hjälp själfva mer, än de kunde vara mig till hjälp. Sjön låg öppen såsom nu, och fast det nu tycks hvina i vindsluckan, är dock denna blåst som en andedräkt mot stormen då. Vi väntade ingen skuta hem, och min man med sina kamrater hade farit till staden för att gå i kyrkan på julmorgonen och kanske hålla sig lustigare på kvällen där, än de här kunde det. Men då för tiden var jag rödare än nu i synen och hade ett hjärta i mig, som var godt nog för en kvinna. Jag satt och läste i psalmboken, som jag gjorde, då ni kom in, och barnen hade nyss fått kvällsvard och lekte med sina småsaker, som de fingo till julklappar. Den äldre, som var tio år då och nu är gammal och vis, seglade med ett skepp af bark på stugugolfvet; den yngre hade fått vårt fiskbräde till båt och gladde sig åt det och åt ett pärlband af glas med ett guldhjärta på, som min man skänkte mig och som jag fästade på gossens hals för kvällen. Så voro vi där, när jag hastigt hörde ett skott ut till sjöss. Gud skall förlåta mig, hvad jag gjorde orätt; men jag tyckte mig ej göra sådant. Jag tog den äldre med mig för att sköta fockskotet, lossade en båt och seglade ut. Den yngre följde med oss till stranden, jag befallte honom gå in i stugan tillbaka; men han stannade kvar och ropade gråtande efter mig, tills blåsten och hafssvallet snart öfverröstade hans skri. När jag kom under blindskären, såg jag eld från skutan, som styrde rakt nordvart mot bränningarna i mörkret, som om den aldrig varit i vår hamn förut. Jag hann i tid fram och fick rodret i lä, och skeppet stack upp som en lax med bank och bränningar å sida, och så hade jag, så kvinna jag var, den glädjen att föra gamle herr Adolfs stora skepp oskadadt i hamnen. Och denna afton skulle jag minnas med fröjd, så länge jag lefver, om allt hade varit där hemma, som det bort vara. Klockan var fyra på morgonen, då jag kom in i denna stuga tillbaka; jag tänkte få hvila, men denna hvila blef värre än arbetet förut. Den yngre gossen var försvunnen. Jag sökte honom på våra klippor här med lykta i handen hela natten, jag ropade hans namn högre än stormen; men mitt sökande och mitt rop voro, som om det skett på hafsbottnen. Vid dagningen såg jag en naken påle, där vår andra båt varit bunden, och båt och gosse bar jag ej sett sedan, och båten var värd gull, men gossen var mig kärare än lifvet."
Den gamla tystnade vid dessa ord och brast i gråt. Kaptenen hade kommit in under hennes berättelse; men han tycktes knappt ge akt på den. Han fixerade i stället väggarna, taket, allt i stugan, men i synnerhet ett gammalt fiskbräde, som hängde på väggen vid spiseln och ren var nästan sönderrispadt på midten, ehuru några sirater på bägge ändarne voro tämligen väl bibehållna.
När gumman slutat tala, steg han dock upp, gick fram till henne, ref upp rock och väst och framtog ett glaspärlband, som han lade ned på hennes knä.
Den gamla betraktade det en stund, höjde sen sin blick och såg förvånad på kaptenen. Snart steg hon upp, slog armarna kring hans hals och snyftade utan att säga ett ord. När hon därpå lyfte upp sitt anlete, strålade glädjen in i bottnen på skrynklorna däri.
"Och så lik din far, som om han gick uppdagad!" började hon nu, "allenast mycket vackrare än han. Gud bevare dig, vildbasare, hvem bad dig ränna ut till sjöss allena? Var det väder för dig? Men jag var ett får, som ej band dig fast vid sängstolpen, så hade du väl fått hållas hemma. Gud ske lof! Nu kan jag dö i lugn, och ingen skall fråga på min graf, hvart jag gjort af med mitt barn."
Vår öfverraskning kan man lätt föreställa sig; men den julkväll, som hotade att bli oss så ledsam, blef gladare än mången annan.
LURENDREJAREN.
En scen på hafvet.
I stället för att nog lifligt kunna uppdraga skådeplatsen för de tilldragelser, som skola utgöra föremål för följande skildring, inom kretsen af den bekväma boning, hvari den gode läsaren sannolikt befinner sig, nödgas man besvära honom med en kort utflykt till en ödslig hafsrymd af norden, öfver hvilken oktoberkvällen nyss dragit sin köld och sitt mörker och hvars ögonblickliga lugn såväl den växande svallsjön som det svarta, själfva natten förmörkande molnet vid horisonten anklaga för opålitlighet.