Den enda plats med någon fasthet att hvila på, som man öfver hela den vida nejden kan upptäcka, erbjuder en liten odäckad jakt med kajutor för och akter, som nu med strängt skotadt bomsegel sticker ut från kusten och oaktadt den skrala vinden tämmeligen väl klarerar de mot bogen klappande vågorna. För den, som gjort bekantskap blott med land och vant sig att älska dess mångfaldiga yppighetsartiklar, hvilka, då deras mer eller mindre ändamålsenliga konstruktion sällan kommer att afgöra människans viktigaste intressen, äro beräknade mer på yttre prakt än inre redbarhet, har den lilla farkosten ingen intagande sida att visa. Sjömannen åter, om han en gång fått fot ombord på jakten, skall genast mäta de oblida förhållanden, mot hvilka den har att kämpa, och finna sig väl vid den på en gång skarpa, lätta och trygga kurs, han känner farkosten göra. Han skall straxt och utan att anlita skenet af den lilla på pumpstången fästade lyktan vara färdig att gå i borgen för skrofvets symmetri, seglens stora, men välberäknade dimensioner och framför allt vanan i den hand som sköter rodret.
Det är denne öfvade styrman, som utgör den enda synliga personen ombord. Vi se i honom en kort, men axelbred gråhårsman, hvars robusta utseende förstärkes af hans tjocka rock och som, att döma af de bestämda dragen i hans anlete, har ett envist hufvud i sin röda filtmössa. Den öfriga besättningen, som efter vanligheten utgöres af tvenne handtlangare vid seglen, sofver i god ro i för-kajutan, och såväl denna deras tjänstledighet som den redan hälft sväfvande blicken hos den gamle tyckas antyda, att fartyget icke snart kommer att vända.
Och nu, då läsaren skyndar hem, tillbaka i afsikt att med förvärfvad åskådning af lokalen invänta berättelsen om de händelser, som inom den utveckla sig, torde en teckning af några biomständigheter, såvida de med hufvudsaken äga en icke obetydlig beröring, upptagas såsom ett slags afbrott i återresans enformighet.
Den hamn, jakten senast lämnat och från hvilken den aflägsnat sig ett par timmars väg, tillhörde en af kustens små städer. Staden var känd för sin lifliga handel, ehuru dess ryktbarhet i detta fall grundade sig mer på tradition än verklighet. En tid hade varit, då den utredde skaror af stora skepp, som dels med landets solida produkter, dels i utländska fraktspekulationer besökte alla reddar och kommo hem med tungt salt från Medelhafvet eller med barlast från någon närmare plats, sen de där föryttrat sin på långa vägar medhafda goda laddning. I stället för dessa skepp såg man i hamnen nu ett vimmel af skonertar och små briggar, som med lätta segel gjorde sina sommarturer och ofta till betydligare belopp än deras effektiva last medhade assignationer och kredit för att åter importera utlänningens småkram och glitter. Då denna handel tycktes kunna drifvas med enskild vinst och tillika kom i strid med lagar och författningar, var det naturligt, att ur densamma ett smugglerisystem skulle utbilda sig och mer och mer fullkomna sig i detalj, ju mer det utifrån rönte motstånd och afbräck. Så hade jämte hindren utvägarne vuxit och förmångfaldigats, och den framgent fortsatta olagliga industrien syntes vittna om att den oaktadt täta förluster drefs i sin helhet icke utan vinst för den enskilde spekulanten.
Ibland medlen att gäcka författningarna och undslippa deras verkställare var det ingalunda det minst allmänna att begagna dolda trakter af skärgården till upplagsplatser. De beväpnade små slupar, som hade sig ombetrodd bevakningen af kusten, höllo sig om dagen mest i nejden af reddarna utan att gå mycket långt till sjöss, och en tid af nätterna tillbragtes oftast under land i skygd af någon trång vik, på hvars strand en torparekoja eller bondgård kunde ge besättningen ett tryggare tak och en varmare hvila, än slupen bestod.
När därför ett fartyg nalkades hemorten med förbjudna varor, höll det sig dagen igenom i öppna hafvet; men när kvällen kom med skymning, hissades alla segel och kusten söktes. Man kryssade sedan nära den under natten med noggrann beräkning af tiden för mörkret och möttes vanligen då af någon lurendrejare, som efter att hafva växlat tecken med fartyget lade till med sin båt och lättade den större kamraten från det mellan hans sidor mera osäkra och misstänkliga godset.
Dessa lurendrejare voro till största delen fiskare, bosatta på klipporna i den yttre skärgården, ett djärft, tilltagset och pålitligt folk, som kände hvarje sten i sjön, trängde sig fram öfverallt och voro likaså outtröttliga att gömma och bevaka det dem anförtrodda godset som redliga att återställa det till dess ägare, så snart tid och omständigheter medgåfvo dess transporterande från klyftorna i skärgården till köpmannens magasiner i staden.—Och nu måste det bekännas, att den bekantskap, som nyss påtrugats läsaren, icke var någon bättre än en sådan lurendrejares.
Det svarta molnet hade höjt sig betydligt i lovart, vinden fyllde i mer och mer, mörkret tjocknade och de första dropparna af ett kallt med hagel blandadt regn trummade ned på skutan. Vår gamle kund tryckte rodret fastare mot sin sida, framtog ur sin rockficka en liten flaska och höll den ganska länge vid munnen i ensamheten. Men han hade knappt fått den tillbakastocken i sitt förvaringsrum, när han fann sig öfverraskad af ett icke särdeles behagligt sällskap. En änterhake föll tungt ned bredvid honom, följde skrapande utmed relingen ett ögonblick och tog tag. I samma stund föll en annan längre för ut, jakten stannade med en våldsam knyck, och ett spel af lefvande segel fyllde luften.
Den gamle hade straxt, då han hörde haken falla, gissat, hvem han hade att tacka för besöket, och för att undvika ett onyttigt uppehåll både med roder och arm sökt omintetgöra den tillärnade påhälsningen af hans efterhängsna gäst. Nu, då han fann det omöjligt att undkomma, kastade han loss sina skot och väntade med stor köld på att få redogöra för sitt värf.
"Hvarifrån är båten och hvarmed går den?" ropade en röst från tulljakten, ty en sådan var den angripande seglaren.—"Från skärgården, herr löjtnant, och med litet tjärvatten på botten", svarade i en ton midtemellan skämt och enfald den gamle vid rodret; "men låt för all del hala diktare till, att vi ej må klappa sidorna ut på hvarandra, och gör oss snart klara sen, ty byn ligger på, gunås, och jag har lång väg i natt ännu."