"Din väg kan bli kort och lång, gamle vinglare", sade med förtrytelse tullmannen, i det han vinkade till en besökare att gå ombord på skutan, "ty jag gissar, att den går till närmaste kryssare, som kan vräka ned några pipor rom i ditt skojarfartyg att blanda ut tjärvattnet med; men så lofvar jag att ge dig en tung kula i vattengången, hvar du än må träffas, och kommer du helskinnad unnan kronans slup, sen jag en gång kommit dig i kölvattnet, skall du hafva fritt lurendrejeri inom mitt distrikt för dig och dina efterkommande."

"Jag tror, nådige herre", genmälte den andre, "att det ej skall komma därhän, och Gud bevare mig att bli en sådan fyllhund på gamla dagar, att jag skulle vilja dö så som jungmannen från norra skären. Gossen, säger man, kom med två pipor rom i sin båt och råkade ut för kronans jakt. Han lär ej haft lust att stanna, hvarför han fick en kula genom båten och rompipan på en gång, så att han kom att drunkna i engelsk grogg."

Ett hjärtligt skratt af belåtenhet ljöd från tullslupens alla vinklar och förströdde för ett ögonblick det allvar, som hittills, rådde.

"Nå", sade den gamle, då besökaren nu slutade sitt värf och hoppade in i sin egen slup med antydning, att han ej funnit något, "nå, herr löjtnant, vi äro på ärliga vägar efter litet spannmål, gunås, för oss och våra arma vänner, och hafva ingenting ombord, ej ens en spik från ett fastage, som skulle lukta af rom eller förbjudet gods. Därför må ni släppa oss nu, nådig herre, ty vi få snart en stickande storm båda och behöfva ligga på fritt vatten för att klarera den."

"Jag borde släppa hvarken dig eller någon annan af hela ert följe, som jag en gång fått mina järnklor i skrofvet på", sade löjtnanten, för hvilken nödvändigheten af en snar skilsmässa också utom gubbens enträgenhet var tydlig; "och lita på att du icke alla gånger kommer undan för samma pris som nu; ty med den spannmål, du och dina likar fara efter, skulle ingen sparf lefva en dag öfver. Men först, min gubbe lilla, hvad gör du med lyktan på pumpstången? Du lär väl, ej ärna ljustra midt i hafvet, eller hur?"

"Neka oss icke, nådige herre, en nödtorftig tobakseld och fattig ögonfägnad", invände med sin antagna enfald den gamle; "vi hafva icke kök och källare och varma ugnar i kajutan såsom ni och gå dock ut i mörka sjön om natten, då ni styr till lands att hvila."

"Tobakseld och ögonfägnad, din gamla skurk!" ropade skrattande löjtnanten; "tobakseld är den dig, om den ger ett fartyg, som kommer hem med en laddning tobak, anvisning på hvar du finnes för att insmuggla den, och ögonfägnad, om du får se den fladdra i toppen på en kronans slup, medan dess besättning sofver eller är på land. Vi känna er"…

"Akta er, gode herre, att skylla allt på oss, fattiga getter i skären", afbröt honom den gamle. "Om en slup blef uppbränd för er på våra trakter, så tror jag, att vår Herres blixt var ute på kryss efter lurendrejare och tog miste på skutor, men ingalunda att våra gossar haft sin hand med i ett så svårt spel."

"Gif den gamle narren ett glas kall punsch", sade löjtnanten till sin besökare, "och sen klara, gossar, att lägga ut. Och du, min gubbe, låt mig ej se dig en gång till sjöss, då du ej vågar stanna vid signalen, så kärt det är dig att behålla lif och skuta. Ty i kväll ger jag dig punsch, men i morgon kanske en rund kula."

"Jag tackar för godt löfte, herre, och ännu mer för hvad jag redan fått; men då ni nu styr förbi Rönnskärs udde, så håll väl ut i sjön, emedan vattnet är rasande lågt och stenarna säkert kika efter stjärnor där i afton." Vid dessa ord af den gamla rodermannen skildes båtarna från hvarandra och hvardera fortsatte sin kurs i olikan riktning.