Snart utvecklade sig nu i hela sin våldsamma och vilda storhet en af dessa nätter, som sjömannen fruktar och älskar, landtbon åter knappt kan göra sig en föreställning om. De nyss med täta mellanskof fläktande svagare ilarne förenade sig nu till en enda uthållande orkan, och vattenmassor häfdes icke mer, utan uppsletos ur hafvet. Ett fint dugg af skummet och de liksom bortsopade topparna af vågorna späckades in i den från molnet nedstörtande hagelskuren och inskränkte i förening med natten till mindre än en alns rymd synkretsen äfven för det skarpaste öga. Jakten hade tagit in alla ref i storseglet, och jullen var upphissad ombord.
Vår gamla kund stod vid rodret och malade tobak mellan tänderna, som om hans mun varit en kvarn och stått i omedelbart förhållande till elementernas häftighet. Hans besättning postade hvardera vid sitt skot. Det var icke tid att sofva mer. Den lilla farkosten låg med sin läsida tätt invid vattnet, och hvarje våg från lovart öfverspolade den med ett duschbad från för till akter; den gamle hade hela sin kraft och sin instinktlika bekantskap med rodret af nöden för att i hvarje stund moderera fartygets lopp upp i vinden och hindra det att antingen kantra eller gå öfver stag. Men vid all den beundransvärda säkerhet, hvarmed han behärskade skutans minsta rörelser och förstod att liksom taga väldet af tvenne de mäktigaste elementer i förening, var hans tanke så litet bunden vid tillfällets företeelser, att han med den fullkomligaste besinning inlät sig i ett samtal med den adertonårige ynglingen, som bredvid honom skötte storsegelsskotet och som med en för raskare lynnen vid känslan af fara naturlig språksamhet tog till ordet.
"Och får icke nu", så började han, "lilla Fröja fötter under sig att komma hem, så kommer hon ej på hela hösten; men jag vill slå vad att, om, det blott vill lugna en smula, vi hafva en af hennes gossar efter oss, innan det dagas i morgon; eller hvad menar ni, min far?"
"Såframt hon ej förut i natt hittat på Holmön eller något annat torrt ställe", invände den gamle.
"Allt annat!" sade gossen. "Man påstår, att hennes kapten skall känna lukten af land på tre mil, och på två mil nära redan få ondt i hufvudet däraf. Han har ju öppna sjön för sig och ärnar väl aldrig söka hamn, innan han fått råka oss eller någon annan af sina kunder."
"Klyfvarn klappar som en hackspik; skota an bättre där för ut!" ropade den gamle och fortsatte därpå: "hvad han har att ge oss, må han ge snart, ty hinna vi ej före dagningen de inre fjärdarne, så få vi en sträng jakt i morgon."
"Jakt!" utropade gossen. "När har väl kronans slup seglat upp vår skuta, min far? Möter han oss, innan vi lämnat Rönnskärs udde akter ut, så vända vi och ränna unnan honom yttre vägen, och jag menar, att vi skola hafva gjort de två milen till Långö sund, förrän han hunnit på sidan om Långö ref, hvilket ej lär vara mycket öfver halfva vägen."
"Men ändå om den andra tullslupen är oss till mötes vid Långö sund?"
"Då spänna vi ut till hafs. Det är besynnerligt att, så många de än äro och om de voro tjugu i stället, för två, få de dock aldrig annat än dricka vårt kölvatten, om det skulle lysta dem."
"Här, på samma ställe, där vi nu segla, sköts din bror i sank", invände den gamle med en omisskännelig darrning på den eljest oförändrade rösten. En lång paus följde därpå.