"Och lämna nu", sade med otålighet den gamle, "i helvete eller Lybeck ditt tyska snack och svara på min fråga, så att man begriper det. Menar du, vi prata tyska här med simpor och fiskmåsar, gosse? Har ni kläde och dukar ombord, så säger jag, att jag förr vill svälta som lotsens ko, än jag lastar in en enda packa, om den ej är vattentätt omslagen; ty vi få storm i dagningen och regn hela hösten, och jag har ingen lust att komma till ansvar för skämdt gods."
"Och vi skulle kanske för ro skull haft tre dagars fullt göra med de fördömda packornas instufning och beslående och förstört på dem alla briggens presenningar på köpet", utfor sjömannen. "Om icke dessa balar äro tätare än er skuta, så vill jag lefva på torr jord i alla mina dar.—Jag tror, ni måste lofva mera, jag tycker mig se skymten af vår lilla docka rakt förbi babordsvanterna."
Den dunkla fläck, som af den skarpsynte sjömannens vana öga urskildes emot den ljusare horisonten och på hvilken den gamles uppmärksamhet blef riktad, lämnade hans om möjligt än mer skarpa syn intet ögonblick i tvifvelsmål om den kurs, som var att tagas. Jakten kastades ett par streck högre i vinden, och då efter en kort segling i denna direktion den sökta briggens gestalt framträdde mer och mer tydlig ur mörkret, lämnade den käcke matrosen sin gamle vän ensam vid rodret och gick för ut, där han sedan för de båda yngre gastarne ombord utbredde sig i sjömanskvickheter öfver sin resa och i sitt skrala modersmål inspäckade till sina åhörares nöje och förundran en outtömlig skatt af tyska, engelska och danska glosor. I detta skick lade jakten en stund därefter till sidan af den lilla brigantinen Fröja.
Om vår gamle lurendrejare på sitt håll varit bekymrad öfver det långa och fruktlösa sökandet efter den ankommande briggen, så var han åter af kaptenen och besättningen på den inväntad med icke mindre otålighet. Den skrala vinden, som tillika kom från det minst gynnande håll, hotade med alla slags svårigheter, och kaptenen kunde ej se någon möjlighet att, innan dagningen inbröte, ligga så långt ut från kusten, att han ej skulle bli upptäckt af kronans slupar. Han var därför i en viss ifver sina kunder till mötes på däck och hade lämnat i kajutan sitt rykande toddyglas och sin cigarr.
Antingen det nu kom af ledsnad vid väntandet eller i afsikt att fördrifva det onda, hvarmed landkänningen besvärade hans hufvud, hade han flitigt skött sitt glas om natten och hade, hvad man säger, en god gir utan att dock i något afseende vara för strängt skotad. Sedan således jakten blifvit fastgjord vid sidan af briggen och gubben med sina gastar sprungit ombord på den senare, blef han af kaptenen välkomnad med all den hjärtlighet, som hans vikt för tillfället, en bekantskap från längre tider tillbaka och ett godt ölsinne hos hans värd gjorde naturlig. Styrmannen fick befallning att, så fort möjligt var, lasta jakten; de packor, som skulle intagas, bestämdes, allt skulle gå tyst till, och ingen djäfvul skulle våga knystra ett ord om saken i land.
Efter dessa anordningar tog kaptenen vår gamle kund i handen och förde honom ned i kajutan, hvarest en god brasa i kaminen och den ångande lukten af varmt toddy gjorde ett ljuft afbrott mot kölden och mörkret på däck.
"Stiltje och läsegel!" började han nu; "jag ligger här som i en säck, och innan dagningen simma väl kronans båtar kring mig som ålar kring en rutten fisk. Hvad skall jag göra, jag slipper ej ur en fläck."
"Ingen nöd, herr kapten", sade den gamle och stack sina seniga händer in i kaminen, "vi få väder nog i dagbräckningen, och båtarna ligga i land hela natten."
"Och detta ord skall du hafva pris och ära för, gamla kamrat, och ett godt glas, förstår du. Jack, se åt i tepannan, om där finns vatten, och laga en stark spik åt gubben.—Ni menar, att vi skola få vind i dagbräckningen?"
"Och en frisk märssegelskultje på köpet, om skyn annars gick rätt i går aftse", svarade gubben; "vinden blir väl emot, men blåser det bara, nog kommer sjömannen fram."