"Blåser det bara, nog kommer sjömannen fram, och ingen kryssare skall nappa Fröja i kjortlarna. Och nu, gamla rodergängare, huru går handeln i vår stad? Kom Neptun hem helskinnad? Han gick från Lybeck samma dag, jag kom dit, och hade godt gods ombord."
"Så nära som på två pipor rom fick han allt unnan; men dessa skötos i sank med min äldsta pojke på köpet", svarade gubben och gjorde tillika en klunk, som nära vållat en lika stor ebb i glaset, som det förut hade flod.
"Och så far ni fram", utbrast kaptenen, hvars tanke på rederiets förlust och hans hätskaste fiendes, tullslupens, triumf kväfde alla andra konsiderationer, "och så klarerar ni gods och skrof. Stiltje och läsegel! En sådan vara i gapet på dessa hajar! Det borde fan och ingen ärlig redare betro er en murken ankarboj ens för järnbandens skull, som äro omkring den."
"Ni har ingen ren sjömansmun i natt, kapten", sade den gamle, i det han med en stark knyck stötte det tömda glaset ned på kajutbordet; "menar ni, att gossen lät skjuta sig ikvaf för att få dricka salt grogg eller slippa att svettas vid årorna och ej för att till det yttersta bärga edra arma pipor rom, som, fan i mitt gråa skägg, voro mindre värda än en sena i hans hand eller en blodsdroppa i hans ärliga hjärta."
"Och därtill säger jag amen, nämligen med behörig förbannelse öfver tullhajarnas goda kap den gången. Gossen hade jag velat taga till jungman när som helst, ja, om det gällt en resa på Ostindien. Och en skål för hans ärliga död och för alla goda vänner! Jack, fyll i våra glas!"
Glasen fylldes åter, och den tystnad, som var liksom helgad åt väntan på dem, afbröts genast af kaptenen, så snart han med en klunk pröfvat den nya brygden och funnit den god.
"Nå, hvad hörs vidare i land, min gamle vän", började han nu, "vet vår patron vänta oss, eller är ni eljest af egen drift ute på förtjänst?"
"Jag har ej satt min fot i land på flere dygn", svarade den gamle. "På redden fick jag ett bud, att ni väntades. Detta var i går aftse, och nu är jag här."
"Så, så, min gamle kund", utropade kaptenen, "då måste vi öfverenskomma om er frakt, förrän ni lägger ut från sidan. Det är ej godt att narras med er i den punkten, och edra fordringar växa som brodden på landtbacken. Då man far ut, är den knappt ett kvarter hög, och då man kommer hem, står den en öfver hufvudet."
"Tre tunnor råg och tre tunnor salt, herr kapten, icke ett korn därunder", utlät sig med mycken bestämdhet den gamle.