"Stiltje och läsegel!" utropade kaptenen, "ni är, fördöme mig, utan brassar i hufvet. Tror ni, att rågen ärfver sig i köpmannens bod och att saltet växer som snö om vintern? Nej, nej, grund i lovart, fäll, min gubbe, fäll!"
"Icke ett korn därunder, och att tala allvarsamt, kapten: jag har sex barn, som behöfva bröd, råg växer ej på våra kala klippor, och några tunnor strömming, som noten gifvit mig i höst, äro snart förtärda. Jag har betalt min ålderdoms tröst för ert bästa. Stick er hand inom denna rock och känn efter om jag har en enda torr klut på min gamla kropp, och blottar jag den, skall ni se många märken, som jag bär efter er och edra likars tjänst, och många ärr, sådana som detta." Härvid viste han sin nacke, kvarest en lösskjuten spillra efterlämnat ett djupt, numera igengrodt sår.
"Stopp, stopp, min gamla vän, eller slår jag presenning för din mun", ropade kaptenen, som vid sin nuvarande lätt rörda stämning fick två stora tårar på kinden, innan han visste ordet af, "ditt mått skall du hafva och det skakadt. Hvarken min patron eller jag skall se våra kunder svälta. Kläm ut ditt glas, gubbe; ingen ängslig på sjön. Gutår! Men jag ligger här som i en säck, och vår Herre vet, hur jag skall komma ut till sjöss igen."—
Samtalet, som troligen ej kommit att stanna af brist på ämnen, afbröts genom styrmannens inträde i kajutan och hans tillkännagifvande, att de bestämda balarne redan voro inlastade i jakten. Tiden var dyrbar, och efter några i största korthet gjorda ömsesidiga öfverenskommelser beträffande nederlagsplats för varorna, deras sorgfälliga vård och dylikt åtskildes de båda kontrahenterna i samma vänliga förtrolighet, som utmärkte deras möte.
Kaptenen styrde genast ut till hafs, men vår gamle kund, som vi numera återse vid rodret på sin egen skuta, sökte kusten med det honom anförtrodda, dyrbara godset.
En flyktig teckning af landkänningen från den del af hafvet, hvarest den lilla jakten nu befann sig under segel, torde icke vara öfverflödig för att till någon del förklara de motiver, som ledde gubben i afseende å kurs och segling. Det närmaste land, en seglare från vår fastställda punkt kunde hinna, utgjordes af tvenne stora holmar, båda förut till namnet bekanta för läsaren, nämligen Rönnskär och Långö, hvilka på en sträckning af två dryga mil utbredde en till utseendet oafbruten, rak och kal strand mot hafvet.
Utanför var sjön öppen, med undantag af en enda tämmeligen lång klippa, som på ett godt afstånd från den senare af de nämnde holmarna höjde sin rygg betydligt öfver vågen och, sedd från längre håll, tycktes sammansmälta med den stora landsträckningen. Kom man närmare, så fann man, att stranden bildade en trubbig vinkel inåt och att ett sund, som sammanband vikens spets med de inre fjärdarne, gjorde af den till utseende ena holmen tvenne.
Detta sund gaf likväl, oaktadt sitt förträffliga läge och sitt djupa vatten, ingen fri kommunikation mellan hafvet och de små fjärdarne, emedan det på sin yttre sida var stängdt af ett ref, som på en linje af flere hundrade famnar från strand till strand sammanband de båda holmarna och var så grundt och stenigt, att endast små fiskbåtar, och detta blott vid lugnt väder, brukade leta sig väg mellan dess skarpa, tätt spridda hällar.
När därför vår gamle vän nu ville söka sig in i den inre skärgården, hvarest otaliga smyghål och kamrater i yrket kunde ge honom säkerhet, var han tvungen att passera endera af de två yttersta uddarne; och han valde Rönnskärs udde såsom den närmaste, oaktadt han med full säkerhet kunde förmoda, att hans hätska förföljare åt detta håll gått i land.
Som han med all visshet väntade frisk vind i gryningen, så trodde han sig kunna lämna det farliga stället akter ut, innan tullslupen hunnit ut ur sitt nattkvarter eller, om den nu vore tidigare till vägs än vanligt, innan det förskingrade mörkret gjorde hans upptäckande af densamma lätt och möjligt. Å andra sidan och ifall han valt vägen kring Långö udde, hade han äfventyrat en vidsträcktare och ända in på dagen förlängd segling i öppna hafvet, och vid allt detta ett icke alldeles osannolikt möte med den andra tullbåten, som hade sin kryssning åt detta håll. Men vid alla de ovillkorliga fördelar, som gubbens tagna kosa hade framför hvilken annan som helst, var den dock äfventyrlig nog för att fylla hans hufvud med bekymmer, och han lyssnade, som en fågelfängare lyssnar efter svar på lockfågelns ljud, mot den första fläkt, som skulle bebåda den väntade räddaren, stormen.