Emellertid fortfor oafbrutet lugnet, och ännu då den svaga skymten af dager redan börjat afslöja en större och större synvidd, visade sig den långa, men låga dyningen nästan spegelblank på alla punkter. Den gamle började tveka, om han skulle fortsätta seglingen inåt kusten eller begagna den morgonvind, han med visshet väntade, för att gå till hafs och afbida med nästa natt en bättre lycka. Detta senare fall var för honom dock länge det värre fallet, och då med den ljusnade dagen dyningen började krusas af lifliga fläktar och ett gladt sorl af böljan vid fartygets bog vittnade om dess förökade fart, försvunno den gamles betänkligheter för hoppet att efter vunnet ändamål få hvila sin af vakor, köld och väta uttröttade kropp, och han höll med godt mod kurs på Rönnskärets ur fjärran framskymtande udde.
Lätta strömoln sväfvade öfver horisonten och flögo upp mot hvalfvet, de spegellika ränderna på böljan försvunno snart alldeles, och några tätt på hvarandra följande häftigare vindstötar kommo den lilla jakten att sänka sin läsida ganska djupt. Inom några stunder flög det sköna fartyget för en frisk och jämn vind med pilens fart fram mot kusten.
"Se", sade den adertonårige ynglingen, hvars bekantskap vi gjort här tillförene och som äfven nu höll sin plats vid storseglet, "se, min far, hur rodnaden är skär i öster; jag tror, vi få storm i soluppgången."
"Om den ville komma förr!" anmärkte den gamle.
"Dessförinnan", fortfor sonen, "borde vi väl hafva länsat förbi
Rönnskärs udde; jag tycker mig ren kunna urskilja talltopparna på den."
"Stick ut skot, gossar, vinden drar sig till förlig", ropade gubben med sin vanliga kommandoton utan att lämna ett svar på sonens halfva fråga.
"Det är vår lycka", fortfor denne, i det han efterkom befallningen; "jag har alltid tyckt, att vår jakt går bäst för slör hän."
"Det är vår olycka", invände den gamle; "ty om vi möta tullslupen, hafva vi desto svårare att vända om till Långö sund."
"Hvad skymtar där så hvitt mellan träden på udden?" utbrast gossen nu, i det han med spända ögon såg ditåt och tycktes glömma allt annat.
"Det är den gamla björken, som sticker fram mellan tallarna och glänser mot morgonrodnaden. Akta dig, gosse, att se spöken på ljusa dagen", svarade i en lugn, men nästan förebrående ton den gamle, som i första ögonblicket studsat vid ynglingens utrop.