Antingen nu fadrens milda tillrättavisning eller det afgörande momentets närhet verkade på gossen, men samtalet fortsattes icke mer af honom, och den gamle var för mycket sysselsatt med beräkningar och väntan för att bry sig om att upptaga dess tråd ånyo.
Några stunder af en orolig spänning förflöto. Man kom udden så nära, att bränningen mot strandklipporna ej mer blott sågs, utan äfven tydligen kunde höras. Intet segel syntes, och endast en skara måsar utbredde sina hvita vingar öfver hällarna och vågen. Jakten flög i kapp med stormen. Ändteligen strök den som en blixt förbi den skumhöljda udden och vände redan liksom segrande inåt fjärden.
Då visade sig rörliga, ljusa strimmor mellan träden på en nära belägen holme, och straxt därpå hoppade på mindre än ett halft kanonskotts afstånd den fruktade slupen fram i sundet och behärskade passagen. Ett gladt sorl mellan afbrutna kommandoord hördes från den, och signalflaggen sväfvade upp mot toppen af dess mast.
Vår gamle vän hade i samma stund kastat om sin jakt och låg redan med svällda segel ut förbi udden. Solen gick nu upp ur hafvet i hela glansen af sin höstliga rodnad och bildade en bakgrund af lugn och skönhet till de scener, som höllo på att utveckla sig.
Ett skarpt skott från tullslupen, hvars kula tog vatten några famnar akter om den lilla jakten, förklarade och gaf vikt åt flaggens mening i det ögonblick, då gubben åter passerat den klippiga udden och de båda fartygen af den skulle för en handvändning undanskymmas för hvarandra.
"Klar att ge akt på slupen, gosse!" ropade den gamle, som med oafvänd blick fixerade udden af den förr omtalta på ett godt afstånd frän land liggande höga klippan, öfver hvilken han hoppades kunna ligga upp mot vinden.
"Klar att ge akt", svarade ynglingen; "slupen syns redan; nu klarerar han udden, han går med refvadt bomsegel, han skjuter god fart."
"Styfva gaffeln!" kommenderade den gamle, "vinden knappar af, så mycket den hinner. Kränger slupen?" frågade han vidare.
"Han släpper ut sina ref", svarade gossen, "han reder sig godt, jag tror, vi icke vinna mycket."
"Kapa joll-linan", befallte gubben åter; vi hade kunnat låta bli att sticka ut jollen, så hade vi haft den i behåll. Huru ligger slupen upp i vinden?"