"Hans bomsegel står bra, men hans klyfvare lefver förr än vår", svarade gossen; "han kan ej gå öfverom klippan med denna kurs; han kan taga farväl af oss, min far, vi gå lätt öfver udden, sen jollen kom bort. Vi vinna. Hvad? Nu vänder han rakt på oss,—båda hans segel lefva."—
Ett skarpt skott dundrade från slupen i detsamma, och en svärm drufhagel flög hvinande kring den lilla jakten. Som en i flykten träffad fågel redlöst fäller vingen, sjönk bomseglet på det flyende fartyget tillsamman; ett skrot hade träffat gaffelnocken och afslagit tåget, hvaraf den hölls uppe.
Den käcke ynglingen kastade i ett ögonblick loss ändan på däck och flög som en pil upp i masten.
"Stick bly i min själbössa", sade gubben med mycket lugn till den andre och höll tillika skutan upp mot vinden, så mycket han kunde, för att underlätta gossens arbete i masttoppen.
Medan vår gamle vän med sitt fartyg befann sig i denna vådliga ställning, rådde ombord på slupen ett allmänt jubel. Man hade genast varseblifvit och beräknat hela den fördel, det lyckade skottet medförde, i det flyktingen hindrades att gå öfver udden och kanske till och med kunde uppseglas, innan han hunne iordningställa den skadade gaffeln, och glädjen öfver denna första seger framlockade, i samma stund seglet föll, punschbuteljen och glaset till en tur kring laget.
"En skål för mitt skott och för mera vind i dina segel, min bror", ropade löjtnanten, som stod vid förnickan och nu emottog det fulla glaset, till en vän och ämbetskamrat, som skötte rodret; "fäll, fäll! Vi skola segla upp gynnarn, innan han blir klar igen; se, hur han drifver ned."
"Den fördömda ängeln där i toppen", svarade denne, "blir färdig, förrän vi tro. Se, han klifver ned redan. Öfver udden låta de bli att gå likväl."
"Fan i mig", ropade löjtnanten, "står icke hans bomsegel åter lika grant som förut. Om han blott velat hålla sig några minuter oklar än. Men jag slår vad, att jag skjuter honom i sank, då vi komma i smulare vatten lä om klippan båda."
"Hållet, på en rykande bål i land", inföll den andre, "låt ladda nickan med kula och försök!"
De mordiska tillrustningarna gjordes. Emellertid höllo de båda fartygen, det förföljande och det förföljda, upp mot klippan på ett afstånd från hvarandra, som hvarken tycktes ökas eller minskas. För hvarje gång lurendrejarens jakt höjde sig på toppen af någon våg, syntes den så nära, att man ombord på slupen nästan varit frestad att ropa honom an. Löjtnanten betraktade tigande skådespelet; ändteligen utbrast han, liksom vaknad ur en dröm: "Finns det en skönare syn i naturen än ett ädelt fartyg i stormen, det må heta skepp, brigg eller jakt? Se den lilla båten, huru den lätt som en svan dyker ned i bråddjupet af vågen och stiger upp igen, utan att en droppa vatten tynger de hvita vingarna. Och stormilen hviner, och hafsskummet yr, och den böjer sin sida ned, liksom uppgifgande hoppet om motstånd och längtande att byta lifvets strider mot hvilan och döden; och nästa ögonblick står den högrest upp igen och glänser mot solen. Ett ädelt fartyg, som genom sig själf är fridlyst för storm och haf, borde vara det för hvarje annan makt och dess besättning vara fredad, som man är det i en kyrka. Jag ville vara ombord hos honom där borta för att få betrakta vår slup."—