"Du ångrar väl icke ditt vad?" inföll i en tämmeligen kontrasterande stil hans vän.
"Jag ångrar hvarken detta eller något annat, som jag hållit", återtog den andre; "men mig gör det ondt om dessa arma djäflar, dem vi jaga som vilddjur från strand till strand och sund till sund; de äro dock människor och våga lif och blod och tåla köld och väta för en bit hårdt bröd åt sig och de sina. Jag ville hellre sitta lä om denna klippa och meta abborrar, som jag i min barndom ofta gjorde, än nu kasta min nickas harpun i den sköna hvalfisken, som simmar där framför oss."
"Du skall sannolikt slippa att göra det", anmärkte den andre, "det är ej så lätt att träffa honom med en kula nu som med hela svärmen i jons.—Han går under klippan ren; ge akt, och säg till hur du vill, att det skall styras!"
Kanonen var laddad; löjtnanten fattade luntan och intog sin plats. Ehuru lurendrejarens jakt snarare vann än förlorade i fart på den lugna sjön lä om klippan, tycktes dock de båda fartygen komma hvarandra närmare, i den mån de mellan dem hvälfvande vågornas höjd minskades, och snart vände sig för hvarje öga osäkerheten af vadet på styrmannens sida.
Nu nådde äfven slupen den jämna vattenytan. Den afvaktade stunden var inne; några hastigt gifna och hastigt verkställda kommandoord fixerade kursen. En dödstystnad rådde bland besättningen ombord. Man drog knappt andan, man röjde lif blott genom de blickar, fulla af orolig väntan, dem man mellan segel, tåg och mast, hvarhelst en öppning fanns, sände efter den flyende jakten. Nu kunde skottet icke fela. Löjtnanten höjde luntan.—
I samma ögonblick fläktade ett glest rökmoln kring lurendrejarens båt, en knappt hörbar smäll följde detta, och dess verkan var i detsamma spord på slupen; ty med fälld hand och sjunket hufvud neddignade löjtnanten i famnen på den matros, som laddat kanonen. Hans anlete var blodstänkt, ett fint lod hade krossat hans panna.
Under den allmänna bestörtning, som denna händelse väckte bland besättningen på slupen och som för några minuter förlamade hvarje dess åtgärd, flög lurendrejarens jakt med säker kosa in i den öppna sjön och framsväfvade som förut, omkringstänkt af skum och svallsjöar, på de höga vågorna. Den gamle stod med sin vanliga köld och trygghet vid rodret. Sällsamheten af de tilldragelser, som redan inträffat, och vådan af dem, som hotade, hade närmat de båda skotskötarena till hvarandra och brutit den tystnad, de för en lång stund iakttagit.
"Han fick sin lön", började ynglingen, som vi redan känna; "kulan var stöpt af min bror, och det riktades med hans öga denna gång."
"Ett sådant skott skjuts en gång i mannaminne", sade den andre. "Du såg, att han föll?"
"Han föll, och det ingen stund för tidigt. Luntan låg på kanonen redan; vi voro sålda åt döden, ty han hade ej kunnat skjuta bom i lugnet nu, om han hunnit tända an."