"De tycktes", återtog den andre, "ge slupen åt vind och våg i början, nu styra de efter oss igen. De lära ej ärna ge köp med sig för detta pris."
"De kunna göra, som de behaga", utlät sig ynglingen; "om de tycka om att segla för ro skull, så hafva de hafvet öppet. Oss låta de väl bli att fånga, sen vi en gång finge försprång och äro ute på argare vatten, där deras nicka icke mer båtar dem.—Men hvad i all världen är detta?"
"Till skoten, gossar, klara att vända", ropade den gamle. Redan förut var jakten kastad upp i vind och höll på att fånga väder med focken. Det var denna oförmodade vändning, som förvånade ynglingen och aftvang honom ett rop af förundran.
Så snart han fullgjort sin tjänst och hämtat sig från den första öfverraskningen, kastade han en blick öfver omgifningarna för att upptäcka orsaken till allt detta. Det dröjde ej länge, innan den låg klar för honom; ty tätt framför udden af Långön såg han den andra tullslupen, som med stora segel flög ut mot sjön och, gynnad af vinden, tog haf och kurs af hans fader.
Det försök, den gamle, hvars vaksamma öga genast upptäckt förhållandet, nu gjorde att med en hastig manöver vinna lofven af den eftersättande slupen och sålunda komma ur sin vådliga ställning mellan båda, ägde så liten rimlighet att lyckas, att man kunnat kalla det en ansträngning af den yttersta förtviflan, om förtviflan ej i hvad läge som helst varit främmande för gubbens lugna och fasta sinne. Dess framgång berodde på en fullkomlig oskicklighet hos slupens styrman att begagna fördelarne af sitt läge, hvilken man i intet afseende kunde förutsätta. Därför, så snart den gamle såg slupen vända och taga den kurs, som var lämplig att tillintetgöra hans afsikt, kastade han i ögonblicket om jakten åter och låg snart med bogen rakt mot land.
"Han sätter gods och skuta på Långön", hviskade förgasten med bleka läppar till vår yngling, "det går nog svår sjö, och det är stenigt utanför stranden. Törna vi i förtid, så är det förbi med oss."
"Tag din själ i din hand", svarade den andre; "han vill ge dem hvarken last eller skrof; han styr på Långö ref och söker sundet."
"Han är en själfspilling, om han det gör: bed honom sätta på land och låt oss börja vräka ut lasten, medan tid är."
"Ser du honom?" sade gossen.
"Tyst, tyst, han hör oss!" svarade den andre och sjönk, med ögat magnetiskt hängande vid den gamles, i en passiv resignation utan tankar och utan ord.