Den gamle lurendrejarens anlete var från det ögonblick, då han vände båten inåt, ljusare, bestämdare och liksom förädladt. Med den nerv, som tillhör lifvet i dess friskaste uppenbarelse, förmälde sig däri den egna förklaring, som hos fasta karaktärer vid deras skilsmässa från jorden på en gång förebådar och välkomnar döden. Det är svårt att säga, om i den blick, han långsamt förde öfver rymden, låg en tjusning af faran eller ett farväl till hans barndomsvänner, holmarna, hafvet och stormen. Inom få sekunder var dock hvarje blandadt uttryck försvunnet från hans anlete, och kvar stod kraften allena, lugn, stridsfärdig och verksam.
Det var nu i denna stund, då gubbens blick, som lik en roffågels sväfvat mellan det skumhöljda refvets hällar och afgrunder, slog ned på en punkt däraf och hvilade öfver sitt byte och då hvarje hans egen och hans fartygs rörelse, som om de utgjort en enda sammanvuxen organisk helhet, trälade under denna blick, när han uppmärksammades af de båda ynglingarne och sig själf omedvetet förstenade deras samtal och planer.
Från denna minut var tystnaden ombord ovillkorlig. Den afgörande stunden emottogs utan en suck, ett ljud. Jakten, hvars oförminskade segel stormen fyllde, flög lätt och lydigt fram mot refvet, och snart reste den sig på toppen af den våg, hvars mäktiga massa nästa sekund skulle, bruten till ett fint skum, spridas och förstöras, såsom om den aldrig varit. Under den låg det svarta svalget öppnadt, liksom för att emottaga det rof, som klippornas jättetänder krossat. Nu störtade jakten ned från sin höjd. En stark stöt och en uthållen rifning mot sidan hejdade dess fart och tillkännagaf dess våda. Det ädla fartyget, öfverhöljdt af fradga, skälfde som en träffad hind under inflytelsen af det vredgade elementet, och en rik stråle vatten bröt in genom rämnan i dess bog. Då svällde det darrande seglet igen, en fin och blixtsnäll böjning väjde unnan närmaste hällkant, en lätt rispning blott ännu, och vid nästa våg, som svällde under fartygets köl, steg det åter segrande upp, med refvet akter ut och sin trygga kurs sträckt mot mynningen af det djupa, lugna sundet.
ELDSVÅDAN.
En skolhistorie.
I.
Denna korta historia, som kommer att beskrifva hvarken märkvärdiga personer eller händelser, utan ett simpelt upptåg af några skolgossar, ett äkta så kalladt skolpojksstreck, fordrar dock en liten utflykt såsom inledning.
Det är nämligen af vikt att erinra, att den skola, ur hvilken vi hämta våra hjältar, låg icke i en grann stad eller stor stad, där en så liten republik som en rektor med hundrade skolgossar omkring sig knappast af någon varit känd ens till det geografiska läget; utan tvärtom i en småstad, där den kunde ställa upp en tiondedel af folkmängden, om det gällde att höra och se; där skolhuset höjde sig öfver de andra som en magister öfver sin klass och där en vanlig sekundapilt, då han någon vacker sommardag fick stryk för öppna fönster, kunde utbasuna sin olycka till alla fyra tullportarne på en gång.
Att i en sådan stad en korporation af hundrade öfverdådiga sällar, hållande tillsamman i lust och nöd, skulle äga vikt och värde, var naturligt. Nästan till hvarje gård sträckte den sina grenar, visste allt, deltog i allt, försökte allt. Väl voro klubban i lärarenes lådor och rektorns statsperuk, den han nästan aldrig anlade utan i vredesmod, auktoriteter, som kunde komma bloden att stelna, då de visade sig, men detta skedde likaså litet alla timmar af dagen som alla dagar i veckan. De snabba minuterna från klockan elfva till två, stunderna från fem och in mot natten sen i oändlighet, de lediga onsdags- och lördagseftermiddagarna och söndagarna, som kunde komma en att glömma både läxa och rygg, alla dessa voro solskenstider inom skolans horisont, flyktiga, dyra och därför begagnade.
Det var då, medan riset låg fängsladt inom lås och peruken prydde sin saktmodigare hvardagsstock på rektorns bokhylla, som alla dessa löjen logos, dessa strider utkämpades, dessa upptåg speltes, hvilka i sitt öfverdåd eggade så mången borgares sediga pulsar till skening och fyllde så många fönster med stundom leende, stundom bistra anleten.