Man kan icke neka, att leken någon gång blef för allvarsam, allvaret för öfvermodigt, äfvensom att man vid alla företag såg för mycket på egen glädje för att tänka på andras fred och rolighet. Så kunde t.ex. efter någon strängare anklagelse för oordningar på gatan herr stadsfiskalen en vacker morgon anträffa sin gamla familjekur fastbunden vid hedersstolpen på torget liksom af välmenad omsorg för hans bekvämlighet, borgmästaren finna en förfärlig anklagelse och dödsdom öfver sig och magistraten uppspikad på rådhusets dörr, och själfva rektor, som om aftonen sett sin gamla häst gå skrapad och hvit in i stallet, morgonen därpå få den rödmålad för sin släde.
Men dylika spratt, om de än gåfvo anledning till förargelse, utplånades snart af andra, som blott påkallade skratt; och då dessutom hvarje förolämpad, hvad ögonblick som helst han gick förbi skolan, kunde inbilla sig höra den af honom angifnes klagorop och sålunda hugnas, slog förtrytelsen aldrig djupa och utspridda rötter. Tvärtom var skolan älskad af staden, ja, oumbärlig för den, på samma sätt som för de gamla i familjen den yra son- eller dottersonen, som hundrade gånger gör förtret, hundrade gånger får bannor och tusende gånger beundras och smekes.—
Det var eftermiddagen af en skön höstdag i början af oktober. Luften var kulen, men solen sken klar, och vinden var stilla. En af årets märkvärdigare händelser hade sysselsatt skolan. Om middagen nämligen, just då rektor rest sig upp från stolen för att sluta, hade hela klassen rusat upp och, med den vanliga skrapringen i golfvet, supplicerat om lof för att insätta dubbla fönsterna. Hvarje höst skulle en half dags ledighet unnas gossarna för detta ändamål; den hade äfven nu blifvit gifven med alla tillhörande förbud eller pluggar, som voro: att ej spräcka rutor, att ej skrika och stampa, att ej skrämma böndernas hästar, att ej öknämna folk på gatorna—en rad af pluggar, så lång, att rektors spanska rör föga nog på en half dag kunnat inkila dem ens i det mjukaste minne.
Fönsterna voro redan insatta, tiden lång innan kvällen och hela den lediga skaran samlad utanför tullen på en vidsträckt äng, skådeplatsen för förra afdelningen af denna sannfärdiga berättelse.
Denna gång lekte gossarna soldater, exercerade, skyldrade, gjorde marscher och evolutioner, alldeles som de sett de i staden förlagda rekryterna göra våren förut. Sannolikt hade dessa deras öfningar fått passera obemärkta såsom många dylika tillförene, åtminstone ej blifvit omnämnda här med historisk noggrannhet, om ej ödet, som ofta roar sig att göra ett träd af ett kastadt frökorn, fogat så, att en af de minsta bytingarna i skolan, en räkenklassist, tagit sig orådet före att förlöpa fanan.
Så ringa var början. Gossen stod vid armen såsom trumslagare och hade anseende för sina viga armar. Också hade han hittills varit oförvitelig, men nu, då höstkylan oaktadt solskenet började besvära hans händer, gaf han, såsom han själf i förtroende sade till en af kamraterna, "fan åt hela tjänsten", passade på en hvilostund, deserterade och gömde sig i en skogsbacke nära ängen.
Ingen märkte det; man hvilade en stund och kommenderade sedan åter i gevär. Generalen, en kraschanerad spelorre ur rektors klass, tog gravitetiskt in sin plats och lät truppen defilera förbi. Gardet af rektorister och konrektorister, skolans heroer, en rangkår med dubbel grad äfven för den simpla soldaten, paraderade förbi med oklanderlig ordning och skördade en bifallsvink af generalens hand. Men nu skulle linjeregementet bryta upp. De små soldaterna stodo väntande och blåste så mycket de vågade i sina frusna händer. Ändteligen ljöd kommandoropet: "Framåt marsch!"
En allmän rättning öfverfor lederna, hvarje ansikte fick ett modigare utseende, fötterna höjdes, musiken föll in; men—pipan allena, ty trumman låg, Gud vet hvar, med sin trumslagare. I ögonblicket kommenderades halt, det blef undersökning, öfversten fick en allvarsam skrapa, en kompanichef arresterades, och gardister skickades i flere riktningar ut efter desertören, som någon trodde sig hafva sett gå emot skogsbacken.
Det dröjde ej länge, förrän man såg rymmaren gripen och framförd. Man höll krigsrätt, omständigheterna voro klara, han dömdes till gatlopp.
Aldrig hade en sådan dom ännu drabbat någon under strängare väderlek. Om vårarna sprang man gatlopp med jackan på, men jackorna voro då tunna och af sommartyg; nu såg enhvar tydligt, att inga björkkvistar, om man än spetsade dem till spjut, skulle kunna genomtränga vår trumslagares valmanspansar. Reglementet stadgade ingenting visst i detta fall; man började ropa: "Tröjan bort!"