Med detsamma var signal gifven till ordväxling. "Tag icke tröjan af mig", skrek delinkventen och stötte undan handen på en korporal, som visade sig färdig att betjäna honom i detta afseende, "det har ingen sprungit bar förut."
"Mumlar han?" frågade generalen med handen i sidan.
"Låt honom ha tröjan på, gardisterna ha skurit för grofva ris", ropade flere jägare på en gång.
"Du har förlupit tjänsten, min gosse!" sade generalen och tog delinkventen i haken.
"Ja, herr general", inföll en gardist, "skona honom icke; slippa jägarena stryk, så kan ingen hålla dem vid fanan."
"Vi kunna leka för oss själfva, vi kunna exercera så väl som gardet, oss behöfver man ej rida på beständigt", knorrade jägarena, häftigt uppbragta.
"Duger jag icke åt dem med tröjan på", sade med ett spotskt smålöje vår lilla trumslagare, uppsporrad af det medhåll, han röjde, "så har jag för godt skinn att våra deras trumma." Vid dessa ord tog han sin trumma från marken, färdig att gå.
I och med detsamma hade myteriet bland jägarena blifvit allmänt; de redan höjda käpparna kastades bort, och lederna söndrades helt och hållet; man brummade och vredgades.
Generalen var i den största förlägenhet och hela hans anseende nära att gå under. Straffa kunde han icke alla, och att förlåta var omöjligt. Han tog det parti att förklara hela jägareregementet upplöst och—här gaf han sin röst all den styrka han kunde—"hvarje soldat i detsamma för en förrädare och fiende utom lag och pardon."
Med dessa ord steg han fram, tog regementsfanan ur underofficerens hand, kommenderade gardet i gevär och lät det med fälld bajonett spränga in på de bestörta bytingarna, som, glömmande hela sitt militäriska anseende och den vanliga farten vid hastig marsch, ilade med skri åt skilda håll på ängen.