Sålunda var endräkten försvunnen inom kåren. De äldre fortsatte sin exercis; de yngre hade efter flykten samlat sig i ett aflägset hörn af ängen och syntes rådslå.
Men utan tvifvel var, såsom redan antogs, denna gossarnas söndring inledd af ödet, som denna gång ville göra väsende af deras fönsterinsättnings-högtid och sammanknyta deras lek med verkligheten, och detta på ett rätt allvarsamt sätt. Ty hade både äldre och yngre fortfarit att exercera tillsamman och de små revoltörerna icke öfverlämnats åt sin egen vishet och uppfinningsgåfva, så hade väl aldrig en sådan lek blifvit uppspunnen, som den vi snart vilja beskrifva, en lek, som först kostade ett oskyldigt kreatur lifvet, sedan så när hade skaffat en hedervärd borgare gallfeber, sist—men låtom händelserna själfva skvallra ur skolan.
Jägarena rådslogo, men hvad de rådslogo om, kunde på en lång stund fattas hvarken af dem själfva eller någon annan. Man tyckte sig höra blott det ojämna sorlet af en svärm getingar, som blifvit retade och nu sökte ett föremål att stinga.
Länge fortfor detta brummande, och då man ändteligen kom till begripliga ord och vidare började förstå hvarandra, var resultatet af öfverläggningen ännu långt borta. Såsom vanligen händer dylika rådsherrar, stannade man vid ett beslut helt olika det, hvartill öfverläggningen tycktes leda, och då förtrytelsen, stoltheten och hämndkänslan just höllo på att få exercisen börjad ånyo, var det en på orten allmänt känd, året förut med hela sitt anhang gripen, af gossarna under namn af Svarta Gustaf beundrad röfvare, hvars minne tillvägabragte något helt annat än en exercis.
De första artikulerade ljud, som, lika världar ur kaos eller klippor ur ett sjudande haf, uppdykade ur det ursprungliga virrvarret af röster, voro de enkla orden: "Ja, ja!" och "Nej, nej!" på hvilka inom kort följde ett med sådan styrka uttaladt allmänt "Tyst!" att stormen föll som för ett dråpslag.
Nu först började längre sträckor af fast land skönjas i det lugnade hafvet, eller, att tala utan liknelser, nu började man kunna urskilja meningar och ord. "Åhå", skrek den lilla trumslagaren, som genast begagnade stillheten och som väl den förutan ryckt fram med sitt andragande, "mig låta de bli att värfva härnäst. Jag vet nog, att gardisterna gärna skulle se mig spänna mitt eget skinn på trumman; men man är ingen narr heller, man kan leka för sig själf."
"Det kunna vi", föll en veteran in; "vi äro flere än gardisterna, och general få vi nog."
"Jag vill trotsa deras trumslagare i hvirfveln, fast han är sergeant", ropade vår lilla kund och var blodröd i ansiktet af harm och ifver.
"Nej, gossar", anmärkte åter en fin politikus i kretsen, "vi gå bort härifrån och låta gardisterna bli kvar; herr Gyllendeg klagar visst för rektor, att vi åter trampat ned gräset på hans äng och skrämt hans får."
"Huru skall han få veta det?" anmärkte veteranen buttert.