"Veta det", inföll politikern, "gamla vallgumman på prästgården gick nyss här förbi och hytte med sin krycka åt oss från landsvägen; jag såg det, och vi få akta oss i morgon."
"Det är detsamma", sade veteranen, "om vi gå eller ej; vi ha varit här ändå."
"Och behöfva ej vara sämre än gardisterna", skrek trumslagaren.
"Och låta dem tro, att vi varit rädda för dem!" fortsatte en liten soldat med lyftad näsa.
"Ja, vi välja officerare", ljödo flere röster; "hvem blir general?"
Innan denna fråga hann besvaras, tilldrog sig en händelse, som gjorde ett svar onödigt. Den kår af marscherande, som nyss blott i förbigående nämndes, nämligen vår obekante herr Gyllendegs fårhjord, hade undan jägarenas oerhörda språng och stoj dragit sig till den sida af ängen, där gardisterna stannat kvar och lofvade ett lugnare grannskap. Men nu gjorde gardet under sin fortsatta exercis en häftigare evolution, hvars hotande anbrott den idylliska armen icke fann godt att afbida. I den skyndsammaste reträtt med sin anförare, en stor, svart, karlavulen spanior i spetsen, störtade kåren mot jägarenas sida.
Dessa, som nu sågo sin egen nyss ådagalagda tapperhet så fullkomligt härmad, hade blott ögon för reträtten, tills att en af dem, på närmare håll betraktande de flyendes general och träffande i honom en likhet, som snart skulle allmänt erkännas, sträckte ut sin hand, pekade, skrattade och skrek: "Gossar, gossar, ser ni Svarta Gustaf!"
"Och hela hans röfvarband!" ropade en annan, af hjärtat besannande identiteten.
"Låt oss knipa kanaljerna och arrestera dem!" skallade nu från alla sidor. Det behöfdes ej mer.
Med den häftighet, som åtföljer inspirationen,—och inspirerad var de nya ordningsmännernas ifver för nejdens säkerhet och fridstörarenas utrotande—glömde man hämnd och exercis och hastade fram mot röfvartruppen för att gripa hvemhelst man öfverkom.