Det var dock ingalunda så lätt verkställdt som ärnadt, och man såg sig snart tvungen att taga förståndet med i leken. Nu uppspanns en krigslist; ett hål öppnades i gärdet, som stötte till en annan mindre äng, och röfvarskaran ringades och drefs med försiktighet in på den trånga ängen, hvarest alla försök att undkomma sedermera blefvo fruktlösa. Sålunda såg man innan kort den ena efter den andra af den förföljda och förspridda hopens medlemmar gripas, och dessa menlösa våldsverkare, som väl aldrig plundrat någon annan vandringsman än bäcken eller någon annan bofast än tufvan, släpades nu, under förebråelser och hot af deras vakter, i ett svårt fängelse.
Redan var skocken till största delen inpackad i en lada och bevakad där; namn, för hvilka nejden i åratal bäfvat, hade man här sett spaka och handterliga som får; men en fanns kvar, som äfven nu i sin fyrbenta och fromma förklädning hotade att försvara sitt forna rykte; det var anföraren själf, den förfärlige Svarta Gustaf. Särskilda gånger hade man gjort försök att omringa honom; likaså ofta hade ringen blifvit bruten. Det fanns ingen bland de små sbirrerne med något anspråk på mod, som icke stått både på fot och hufvud för denna Mazarino; till och med vår lilla trumslagare hade varit framme och fått en stor bula instångad i sin mässingstrumma och en sur min i sitt glada anlete. Nu hade anfallen upphört, man hämtade andan och betraktade hvarandra. Sbirrerne hade dragit en linje framför ett hörn af ängen; Mazarino stod där inom, beredd till försvar.
"Ja, där står han nu!" sade en alnshög korporal till vår trumslagare och pekade med handen mot den fruktade vederparten.
"Ja, där står han!" svarade den tilltalade.
"Du är en stackare", anmärkte korporalen helt lugnt.
"Du är en stackare själf!" svarade trumslagaren och höjde sin ämbetskäpp färdig att trumma till på kamratens skinn.
"Hvarför höll du icke fast honom, då han kom, utan vände trumman emot och lät honom slippa undan?"
"Hvarför? Därför att du är dum och vi alla, som tro, att Svarta Gustaf låter ta sig med händerna som en killing; jag har sagt, att han skall fångas med snara." Med dessa ord tycktes förtrytelsen ingifvit honom en idé, hvarigenom han på en gång ville taga hämnd på röfvaren och nedtysta korporalen. Han löste af sig sin trumma, tog det snöre, hvari han bar den, och gjorde en löpsnara.
Utan att växla vidare ord gick han härpå till det tilltäppta hålet i gärdesgården och öppnade det åter. Här fäste han nu snaran så försåtligt, att Svarta Gustaf, om han gjorde försök att komma igenom, nödvändigt på detta ställe skulle finna sin galge. Då detta var gjordt, kom han tillbaka, hängde sin trumma på en knapp i tröjan, tog käpparna, gick rakt fram mot sin fyrbenta fiende och gaf till en sådan sats hvirflar, att denne, ovan vid en dylik krigsmusik, behöft åtta fötter för att hinna undan något när så fort, som han tycktes önska.
Hittills hade de öfriga kamraterna blott varit åskådare af trumslagarens manövrer; men nu, då de sågo fienden stadd på full reträtt, föllo de till med ett härskri, såsom om det gällt att störta Jerikos murar.