Svarta Gustaf sprang icke mer, han flög, och detta tyvärr till sin egen olycka. Ty knappt hade han blifvit varse öppningen, genom hvilken han inkommit i detta trångmål, förrän han riktade sin kosa dit och störtade med full fart i snaran. De första af de eftersättande jägarena, som hoppade öfver gärdet, ibland dem vår käcke trumslagare, hunno se sin stolta fånges sista lifsryckningar; han var strypt.
Och nu nödgas vi gå litet tillbaka i tiden för att göra bekantskap med en man, hvars fruktade anblick snart skall öka förskräckelsen i detta tragiska uppträde.
Vi hafva redan tillförene haft tillfälle omnämna stadens hedervärda bagare, herr Gyllendeg, och ville önska blott, att han för läsaren vore lika bekant som för hvarje person på två, tre mils väg omkring hans skylt.
Herr Gyllendeg hade redan hunnit öfver sitt sextionde år, och hans hår var grått af ålder, ej blott af mjöl. I fyratio år hade han varit bagare på orten, och han älskade att inblanda i sitt tal denna sin berömmelse. Folket påstod honom vara stenrik, och säkert var, att han icke saknat bröd. Aldrig kunde väl den julkusa, han i sin ungdom bakade som mästerstycke och i anledning hvaraf han trodde sig skapad till mycket mer än bagare i en småstad, aldrig kunde väl den i fyllighet, mjällhet och glans mäta sig med sin fader och upphofsman. Sitt goda hull, som i öfrigt var det mest imposanta i hans väsende, hade han småningom skaffat sig genom—"bekymmer och förargelser". Läsaren förvånas; men hans eget påstående var, att sådana utgjorde hans dagliga kost. Onekligt är, att de tjänade honom till retningsmedel för aptiten, och därför, så ofta han ville göra sig en rätt god måltid eller eljest kände olust och äckel, gick han på förhand ned i sin verkstad och tog sig en förargelse.
Nu på gamla dagar hade vanan blifvit en ovana hos honom; han kunde knappast lefva en timma utan att styrka sig med en förtret, och folket kallade honom trätgirig och knarrig, emedan han alltid, så ofta han kom öfver en dylik, plägade yttra sitt hjärtas tillfredsställelse medelst brummande och ovett. Några gånger om året bestodos honom ordenteliga förargelsekalas, då han aldrig underlät att verkligen berusa sig; sådana kalas gåfvo honom skolgossarna, då de trampade hans äng eller kastade på hans skylt.—Men det vore obarmhärtigt att med mindre allvar omnämna en gammal man och borgare af herr Gyllendegs kvalitet, och vi vilja därför med all respekt tillägga blott detta, att herr Gyllendeg alltid regelbundet besökte kyrkan, alltid kastade sin slant i håfven så hårdt, att den ljöd som tvenne, aldrig svor, utan i yttersta förbittring, och äfven då blott vid sitt handtverks arffiender: tviskinn och brända buller, och för öfrigt med den modesti bar sin stora förmögenhet, att han alltid kallade sig fattig, förföljd och ensam i världen.
Ungefär vid den tid, gossarna började sina arresteringar på ängen, slöt herr Gyllendeg sin middagslur och gick till sin verkstad. Han hade nu nog länge försmäktat af lugn för att längta till denna sin hälsoorts upplifvande strider. Också hörde man tydligt hans andedräkt svälla och såg hans näsborrar vidga sig, då han nalkades dörren. Man fann, att han kände lukten af någon harm.
"Gud bevare mig", sade han genast vid sitt inträde och fäste sitt öga på sin förnämsta och enda gesäll, en gammal piga i huset, "Gud bevare mig, Susanna, hvad du är sotig i ansiktet. Det ser ut, som du ej skulle handterat ugnen förr, människa. Hvad menar du folket skall säga? Herr Gyllendegs kringlor, säga de nu, äro gulare af russakor än af saffran, säga de,—bevare mig, fattiga man, för den landsplågan—snart skall det heta, att hans limpor äro brunare af Susannas fingrar än af sirap. Huru är det med skorporna? På landsvägen kommer jag med er till slut; ja, dit kommer jag för din efterlåtenhet, Susanna. Jäser skorpdegen, säger jag; man kan då akta mig värdig ett svar. Jäser den? Hvarför icke lika gärna bland isbitarna i stadskällarn? Jag får taga till tiggarstafven för din skull, människa. Så! Nu bränner du upp hela ugnen med knallar! Har du ej näsa, kreatur, att känna lukten af brändt?"
På denna punkt hade herr Gyllendeg redan nått en god ställning och började känna igen sig i sitt element, ungefär som den halfdöda fisken, då den en stund fått förfriska sig i vatten, småningom upplifvas och pröfvar sina krafter. Herr Gyllendeg hade, att icke lämna liknelsen, just nu vändt ryggen upp och begynt spela med sina fenor; dock i full simning befann han sig ännu på långt när icke.
Under allt detta fortsatte den gamla Susanna sitt arbete och gick sin väg fram utan ringaste tecken till störing eller förtrytelse. Tvärtom syntes hon med medvetslöst nöje förnimma sin herres och mästares närvaro, och såsom hon ansåg sina limpor först då äga full glans och gräddring, när de fått den sista strykningen med ägghvita och socker, så tycktes hon äfven hålla sina gärningar ofärdiga, ända till dess de af herr Gyllendeg lackerades med smädeord och klander. Det var väl af detta skäl, hon icke svarade ett ord på mästarens kommentarier, hvilka han fortsatte oafbrutet i samma riktning, men blott med stigande kraft.
"Bah", fortfor han, "här är sand i rågmjölet, så att det kan fila fingrarna af en. Du har sutit öfver mälden, Susanna, och tiger och säger ej till därom. Mättat har jag människor i fyratio år, men ännu har ingen sagt, att jag gifvit honom sten att äta i stället för bröd. Och här är os inne."—Nu höjde han näsan upp och vädrade med kännaremin.—"Du har skjutit os här, odjur, och vill taga lifvet af dig själf och andra. Jag törs sällan komma in i min verkstad mer; harm och förtret möta mig, hvart jag skådar omkring mig här. Och den där smulan hvetemjöl har du tagit in att värmas? Det blir en deg däraf att mätta dina kattor med, men ingen annan. Jag har gått i kyrkan och bedt vår Herre upplysa dig, ugnsskrapa; men du har ditt eget hufvud—bevare mig Gud, här är ett os, att det ordentligt susar i mina öron. Jag ser saffranskringlorna ligga här ännu; har ingen varit efter dem från prästgården, Susanna? Jag kan dock aktas värdig ett svar."——