Här blef han afbruten af en gäll mässingsstämma, spelad af den gamla vallgumman, som redan en stund obemärkt stått vid dörren och väntat att få falla in.
"Visst har någon varit efter dem, och det är jag själf", sade hon, "men hvem får här ett ord med? Gud bevare mig, aldrig har jag förr varit osynlig, och icke är jag bland blinda heller. Väl har jag sett mycket i världen, men ingenstädes ett sådant regemente, som det ni för, herr Gyllendeg. Ni borde dock frukta Gud, och världslig höghet är ej evig."
Nu lät hon narra sig af sitt fromma sinne att draga en suck och snyfta några gånger, hvarför herr Gyllendeg, som jämt hunnit sansa sig för hennes närvaro, ehuru icke för hennes uppbyggliga föreställningar, fick ordet och fortsatte efter en lätt nickning:
"Så, så, ni är här efter kringlorna, mor, och orkar allt lefva ännu i er uselhet! Ja, ja, sorg och bekymmer räcka till, mor,—Sanna, fördärfliga sprakved, nu släpper du ut all värma igen!—jag ville säga, mor, att bekymmer och förargelse är, som ni ser, min dagliga kost, och slutet på allt blir tiggarstafven."
"Häda icke, herr Gyllendeg", vidtog gumman åter, "det är ogudaktigt af er att tala så. Har icke vår Herre gifvit er nog af denna världens rikedom och storhet, fyllt era lårar och låtit er nära bli rådman i staden? Hvad skulle han väl mer göra sin vingård? Men ni bär vilddrufvor, herr Gyllendeg, jag är äldre än ni, jag, och jag kan säga, att ni talar som en dåre."
Herr Gyllendeg, som fruktade att länge utgöra text för hennes predikan, kanske äfven tyckte sig äga en rättvis sak, tog en kringla, vägde den i sin hand och sade med en ton emellan förtrytelse och klagan: "Hvem talar som en dåre? Ni vet icke, hvad en sådan kringla kostar mig själf, mor, ni vet det icke. Tror ni, att det snögar hvetemjöl i våra dagar eller att saffran växer bland väpplingen på min äng, den Gud må förskona för våra plågoris."
"Tror jag det, herr Gyllendeg", inföll den gamla med ett ljud i rösten, som tydligen röjde hennes glädje öfver det lämpeliga tillfälle hon fick att komma fram med sin länge och mödosamt tillbakahållna nyhet, "tror jag, att saffran växer på er äng? Jag har ej sett saffran växa på fredade ängar, mycket mindre—men jag vet, hvad jag vet, det kommer nogsamt fram i sinom tid, herr Gyllendeg."—Här tog hon upp ur sin kjolsäck en snusdosa af koppar och tog sig långsamt en pris, hvarpå hon så illparigt, som hennes svaga ögon medgåfvo, blickade på herr Gyllendeg och fortfor: "Saffran! Tacka Gud, om det blir en usel grässtubb kvar för edra fattiga får, herr Gyllendeg, sen rektorn nu släppt sina kalfvar dit, jag säger ej mer."
"Hvilka kalfvar?" frågade herr Gyllendeg och spetsade sina öron.
"Skolgossarna, skolgossarna, som trampa där i denna stund, så att ängen ser ut som ett hästbytaretorg, den sköna ängen."
"Tviskinn och brända bullor! Ni talar icke sanning, mor!" skrek herr
Gyllendeg i yttersta förbittring.