"Jag tar ingen betalning för mina ord, herr Gyllendeg, och vill ni icke tro mig, kan ni låta bli; jag har också ingen skada lidit; hytte jag åt pojkarna, så hytte en åt mig tillbaka, därmed är det kvitt, och Gud välsigne barnen, de behöfva ha sin glädje, också de; det är en rik mans äng, som går till kost."
"Sanna", ropade herr Gyllendeg nu, utan att i ifvern lämpa sina ord till det föregående, "håll vakt om hus och gård, skrapkaka, så att du icke bränner upp oss och hela staden på köpet, medan jag är borta,—hör du mig, frågar jag.—Släpp icke dina kattor in i boden, säger jag, det är en lögn, att det finns råttor där; det är dina kattor, som gnaga på brödet där, dina kattor, sotlubba, säger jag. Hvar är mitt spanska rör? Tviskinn och brända bullor, här skall bli en annan ordning!"
Sålunda förberedd, tog han hatt och käpp och gick, pustande af trötthet och vrede, ut till sin äng.
Äfven gardet hade där redan hunnit få kunskap om den timade olyckan och infunnit sig som åskådare. Emellan de båda i krigstillstånd varande regementena hade den gemensamma vådan tillvägabragt ett stillestånd, och gardister och jägare, blandade fredligt med hvarandra, omgåfvo i stojande oro den fallna.
Den lilla trumslagaren stod midt i skocken. Hans eljest öppna och renskrifna anlete var nu på ett bedröfligt sätt öfverkorsadt med streck och rynkor. Ett ögonblick höll han sin döda fånge i hornen, skakade och drog af alla krafter, ett annat tog han sin trumpinne, vände grofva ändan till och slog. Vid allt detta grät han och trätte i växling, antingen han misströstade vid ett felslaget försök eller med harm och hopp grep till ett nytt.
Så stodo sakerna på ängen, och i denna sysselsättning var vår lilla kund stadd, då en växande hviskning: "Herr Gyllendeg, herr Gyllendeg!" slog hans öra med skräck och förkunnade ankomsten af den, som minst af alla människor var efterlängtad vid detta tillfälle.
Och herr Gyllendeg stod framför den bestörta skaran, svettig, flämtande och nästan mållös af vrede. Genom en instinktlik rådighet, i hopp att kunna dölja hela affären med fårahjorden, hade gossarna, i samma ögonblick herr Gyllendeg kom öfver dem, slutit en ogenomskådlig krets kring trumslagaren och stodo nu beredda att med all möjlig ångerfullhet och ödmjukhet i sin min kapitulationsvis lura sig till fredligt aftåg, sen de först skaffat trumslagaren tid att gömma den döda. Till jägarenes ära vare det sagdt, att sköldborgen nästan ensamt slöts af dem; gardisterna, såsom mindre delaktige i mordet och vådan, hade retirerat åt skilda håll, och endast några få af dem dröjde kvar i grannskapet. Det var också mot den täta massan af de små jägarena herr Gyllendeg riktade sitt anfall.
På de första utfallen, då herr Gyllendeg ändteligen kom till ord, svarade de beklämda bytingarna blott med att taga af sig mössorna, en höflighetsbetygelse, som väl aldrig utfallit, om ej nöden varit ytterlig och stor. Först då, när man märkte, att ett längre tigande nödvändigt skulle egga mer än lugna herr Gyllendeg, skred man till ord, hvarvid en af gossarna någorlunda frimodigt förklarade, att han och hans kamrater sett pastorns stora hund gå lös vid tullen och därför skyndat att hjälpa herr Gyllendegs får; dock ville de snart förfoga sig bort igen.
Men härmed väckte han blott en storm till i herr Gyllendegs bröst. "Bevare mig, fattige man", ropade gubben och såg, spanande omkring ängen, "alla mina får äro försvunna. Tviskinn och brända bullor! Visen mig, hvart ni jagat dem, eller skall jag krusa er med min käpp, att I skolen bli möra som knäckebröd."
"Blif icke ond på oss, herr Gyllendeg", svarade gossarnas ordförande, "vi skola nog hjälpa att söka dem. De sluppo ut genom grinden på landsvägen."