"Så laga er efter dem, odjur!" ropade, gubben och lyfte sin käpp.
"Vi skola gå, vi skola gå, blott herr Gyllendeg går först", sade i förskräckelsen gossarna, som ej vågade bryta kretsen inför hans ögon.
"Tviskinn och brända bullor, skall jag bli bortvisad från min egen äng af sådana yrfän", skrek gubben och bröt med sitt spanska rör, lyftadt till hugg, in på kretsen, hvars ledamöter i ögonblicket skingrade sig såsom agnar för en storm.
Men herr Gyllendeg hade i sin ifver tagit för sträng fart och hade kunnat bryta armar och ben af sig, ty det lyckades honom ej bättre, än att han snafvade öfver trumslagare och gumse på en gång och föll som en gran i skogen med dån till marken. Fruktlöst var den lilla trumslagarens försök att hinna reda sig ut undan massorna af den fallnes ben, under hvilka han olyckligtvis blef liggande. Herr Gyllendeg kände icke förr förmåga att röra sina lemmar, än han brukade dem med en drunknandes ifver att gripa alla de föremål, han kunde nå. Sålunda blefvo vår lilla kund och hans olyckliga motståndare nästan på en gång fattade af hans järnhänder, och i detsamma jämkade sig herr Gyllendeg upp för att börja sin dom. Med fåret i hans högra hand var ingen fara; så mycket värre till var den arma gossen i hans vänstra. Och uppriktigt sagdt, herr Gyllendeg såg förfärlig ut, medtagen af sitt fall, skakad af det oväntade skådespel, som nu stod för hans öga, och brinnande af begär att straffa den våldsverkare, han höll gripen och hvilken han föreställde sig varit skamlös nog, så liten han var, att nästan under hans ögon ligga och slakta hans bästa gumse.
Vår lilla trumslagare syntes ohjälpligt förlorad, utan utväg i att fly och föga mer än hälften så lång som det spanska rör, hvarmed han hotades. En allmän och innerlig oro rådde på hela ängen. Skulle den lilla kamraten lämnas åt sitt öde och öfverges i nödens stund? Eller i annat fall huru ge honom bistånd?—Handkraft förmådde intet, list, hvar skulle den hittas så hastigt?——Det första slaget föll redan.
Bland gossarna fanns en yngling af det slags människor, naturen stundom framkallar för att liksom i en sammanfattning visa alla de krafter förenade, hvilka den eljest låter leka spridda hos en mängd individer; en yngling, som nästan buren på händerna af sina kamrater lät dem i sig som i en spegel skåda alla de känslor, passioner, åsikter, som hos dem voro i rörelse. Glad som en dag, ungdomlig, djärf, elak, stundom vek och öppen, stundom obeveklig och slug, den främsta i faran och trogen i alla skiften, var han ett ideal för gossarna och ärnad att vara det för andra samfund i lifvet än deras. Denne yngling, som vi vilja kalla generalen, emedan han vid exercisen innehade denna rang, vågade försöket att rädda den olyckliga trumslagaren.
Djupt rodnande af harm och ängslan, då han såg det första slaget drabba den lilla kamraten, sprang han fram mot herr Gyllendeg med samma rådighet, hvarmed fågeln, då den ser sina ungar i fara, flaxar för jägarens fötter och vill leda honom från dem. Redan innan det andra slaget hann måttas, var följande samtal å bane:
"Håll för Guds skull upp, herr Gyllendeg, ni gör en omänsklig gärning, då ni slår den, som ni borde tacka på edra bara knän!"
"Tviskinn och brända bullor! Hvarför skall jag tacka honom?" skrek herr
Gyllendeg; emellertid höll han upp med det tillämnade slaget.
"Hvarför skall ni tacka honom?" fortfor i ögonblicket befriaren, ser ni då icke, herr Gyllendeg, hvem som ligger där?"—härvid pekade han med allvarlig min på den döda gumsen.