"Jag arme, fattige man", utbrast herr Gyllendeg, som ovillkorligt fäste sin blick på det utvista föremålet, "där ligger nu det sköna kreaturet, ovärdigt handteradt och medfaret af dessa vilddjur."
"Ömka honom icke, herr Gyllendeg", fortfor den andre och försökte att genom chock på chock förvirra sin fiende, "ömka honom icke, det är den största röfvare och tjuf, som funnits på hela orten."
"Förtviflade skälm! När har han stulit, och när har han röfvat?" skrek herr Gyllendeg och höjde redan sin käpp mot generalen, nära att glömma trumslagaren.
"Det var detta, som väntats. Kom, herr Gyllendeg", ropade nu befriaren och trädde så nära, att han nästan rörde vid sin farliga motståndares käpp, "kom, vi ha hela hans tjufband i ladan. Tviskinn och brända bullor! Det är bättre, att ni hjälper oss fängsla dem, än att ni står här och gör ingenting."
Längre bibehöll herr Gyllendeg icke sin besinning. I fullt raseri måttande ett förfeladt hugg mot den fria och lediga fienden, släppte han den, som han redan hade fast; och vår lilla trumslagare, som i ögonblicket visste begagna sig af denna frihet, rände af åt sidan som en raket och hann till och med taga upp sin trumma i loppet.
Inom några minuter stod herr Gyllendeg ensam, andtruten och öfverfull af förargelse på sin äng.
II.
I förra delen af denna berättelse hafva vi försökt måla den olyckliga tilldragelsen på herr Gyllendegs äng, som satte honom i split med skolgossarna, och äfven försökt visa, huru dessa förstodo att för tillfället rädda sig undan de faror, hvarmed den vördige borgarens spanska rör hotade dem.
Man må dock icke föreställa sig, att gossarna voro nog blinda att icke se på förhand vådor, svårare än de öfverståndna, mer och mer skocka sig öfver deras hufvuden hvarje minut herr Gyllendegs vrede fortfor att låga. Därför försöktes allt för att blidka densamma i tid och förekomma det besök, man var öfvertygad om att herr Gyllendeg följande dag skulle göra i skolan.
Parlamentärer gingo mellan de båda krigförande makterna ända in på sena aftonen; själfva den gamla Susanna vanns af gossarna och brukades i ministeriell väg att underhandla om dräglig förlikning. Allt var förgäfves. Man erbjöd herr Gyllendeg dubbelt skadestånd för hvad han förlorat, man bad och lofvade bättring; men nej! Herr Gyllendeg "ville låta rektor värdera kreaturet", som han sade, "och eljest se, hvad skollagen hade att säga i denna sak". "För öfrigt var han, tviskinn och brända bullor, ingen narr för skolgossarna och tyckte, att Sanna och de andra borde hafva mera vett än att löpa och tala godt för sådana odjur och stadens plågoris."