Under sådana omständigheter börjades lektionerna följande dag. Den ena läraren efter den andra inträdde i det stora skolrummet och tog gravitetiskt plats hvar i sin klass. Den gråhåriga rektorn höll redan en demonstration öfver satserna i Syntaxis ornata, och de öfrige lärarene ackompanjerade med egna behagliga melodier. Det gamla skoluret hade stått öfver natten och nu åter börjat gå, gnisslande af ålderdom i alla kuggar.
Emellertid märktes snart, att något ovanligt var å färde. En allmän spänning och oro rådde bland gossarna. Rektorn såg sig nödsakad att höja rösten för att väcka uppmärksamhet för Cicero, och läraren i sekundan skrek ren öfverljudt åt en af sina "oduglingar", att Gud och ingen annan hade skapat honom.
Ingenting ville hjälpa. För hvarje rörelse i dörren flögo alla ögon dit, man svarade uppåt väggarne, stammade och tog tillbaka. Lärarena blefvo otåliga; den ena efter den andra började i applikatur-toner sjunga om lättjan, smällarna och klubban, och refrängen på hvarje vers blef alltid klatsch och aj, aj! Då inträdde herr Gyllendeg.
En förklarad glädje lyste i den vördige borgarens anlete, då han nu öfversåg fältet för sina många segrar, och den stolta hållning, hvarmed han denna gång gick sin synnerligt stora och vissa triumf till mötes, gjorde, att till och med hans gamla, gråa galafrack satt bättre, än den sutit på hans kropp sen femton år.
Gossarna suto röda i synen och sågo oroligt ned i sina böcker, en dof stillhet rådde i hela skolrummet; men herr Gyllendeg steg gravitetiskt fram till rektorns bord och tog ordet:
"Gud bevare mig, fattige man", sade han efter några hm! hm! och retirerade sålunda till vanligare och lättare fraser, än han först ärnat bruka, "hm! hm! jag är människa, jag också. Jag menar, herr rektor, att bekymmer och förargelse är min dagliga kost, ensam som jag är i världen. Men så må man lefva och låta lefva, herr rektor; tviskinn och brända bullor! Knådar man tråget för fullt, så jäser det öfver, det säger jag."
Efter denna vidunderliga ingress, hvars förborgade mening rektorn dock bättre än någon annan människa på jorden af vana kunde gissa sig till, höll herr Gyllendeg upp, väntande att se effekten.
Den uteblef också icke. "Säg ut, herr Gyllendeg", skrek rektorn, i det han steg upp och stötte sin käpp i golfvet, "säg ut och nämn mig hvad och hvem; så sant Herren lefver, stryk skall icke sparas."
"I fyratio år har jag varit borgare i staden", fortfor herr Gyllendeg, som icke så snart hann reda sig ur sina egna tankars hvirfvel, "kunde också hafva dugat till bättre. I skola har jag ej blifvit hållen och påkostad som mången annan; fattig och ensam i världen har jag varit, säger jag, och har blifvit människa ändå. Stulit har jag icke, ej heller ljugit eller brukat falskt mått och vikt.——Drag icke munnen i grin, munsjör där i hörnet; jag talar, som jag är lärd, och vi hafva icke sett alla dagars ända ännu."
"Tala, herr Gyllendeg, och låt ej afbryta er", sade rektorn, i det han för gossarnes räkning slog i bordet med kopparkryckan, som prydde hans ämbetskäpp, "säg till, om någon gått er på äran; det skall kosta honom en stut, så sant Herren lefver."