"Hvad har jag med äran att göra", ropade herr Gyllendeg, otålig öfver att vara missförstådd; "tviskinn och brända bullor, jag frågar enkelt, hvad skollagen lofvar den, som stryper andras får."
Denna oväntade fråga, som väl aldrig i någon skollag haft ett svar, hade så när bragt den gamla rektorn alldeles ur koncepterna. Han stod en lång stund förbryllad och stottrade några obegripliga ord, innan han kunde samla sig till den förklaring, att lagen i sådant fall lofvade ingenting; men att han vore färdig att göra en paragraf beträffande fårdråp för nu och evärdliga tider, som kunde inskrifvas i interfolierna i 1721 års skolförordning. "Och", tillade han med stor myndighet, "har någon af skolgossarna, eho det vara må, strypt edra får, scilicet mala intentione, herr Gyllendeg, så visa mig våldsverkarn; så sant Herren lefver, på hans rygg skall jag nöta ut ett ris, om jag skulle nödgas bestå det af guldtråd."
Nu uppsteg vår general, skyndande att förebygga, hvad som nödvändigt försvårat hans sak, det att bli utpekad af herr Gyllendeg, och tillika i beråd att rycka skulden till sig allena och icke låta den hvälfva sig på flere. Att slippa saken för bättre köp, än rektorns hot tycktes bestämma, hoppades han med all tillförsikt; dessutom visste han med sig själf, att han, om någon annan, skulle kunna vända allt till det bästa, emedan han var en af den gamles favoriter. Han började därför sin apologi med tämmelig frimodighet, förklarade sig vara den, som fört gossarna ut på herr Gyllendegs äng, och beskref, tvärtemot kamraternas väntan, med försvarlig sanning tilldragelserna där. Därefter utförde han sitt försvarstal. Han kunde ej tro, sade han till slut, att herr Gyllendegs äng skulle taga skada så sent på hösten; "dessutom", fortfor han, "har jag velat gifva dubbel betalning för fåret, som jag af olycka och icke af afsikt kom att döda."
"Har han bjudit er dubbelt skadestånd, herr Gyllendeg?" frågade rektorn.
"Tro honom icke", svarade denne, "det är väl sant, hvad han säger; men han är mera slipad än vi båda tillsamman."
"Väg edra ord, herr Gyllendeg", sade rektorn något stött, "jag är icke något barn, ser ni, och har handterat en sak förr. Rannsakning, herr Gyllendeg, rannsakning först och stryk sen.——Du hade väl",—här vände han sig till vår general,—"du hade väl hjälp af andra vid strypningen, eller huru, dansmästare?"
"Hvem skulle hafva bistått mig vid strypningen, då det icke var min mening att strypa utan fånga? Tvärtom skyndade alla att hjälpa fåret, fast hjälpen ändå kom för sent."
"Se, se", ropade herr Gyllendeg och höll sig för öronen, "jag vill ingen syndare vara, om han icke slingrar sig ur rättvisans händer som en hal ål."
"Silentium, herr Gyllendeg", bjöd rektorn, "er rätt skall ingen skada taga. Hvad ersättningen beträffar, skall den gå ut på mitt ansvar; för öfrigt synes mig saken sådan, att fråga icke kan bli vid detta tillfälle om en stut formaliter, utan endast om ett halft tjog på hvardera tassen."
Herr Gyllendeg tog en viktig min och syntes fundera, om han kunde vara nöjd med ett sådant utslag. Men den sakfällde själf tycktes icke utan förvåning höra denna sin dom. Väl var man van vid en ganska variabel och kort rättegångsordning i skolan; men denna gång syntes knappast tecken till någon ordning. "Straffa mig icke för min olycka, herr rektor", sade han bevekligt; "det är nog tungt för mig att nödgas betala skadan redan." Vidare fick han icke säga.