"Håll upp, håll upp, munsjör", afbröt honom herr Gyllendeg, som fruktade för hvart ord, vederparten fick tillfälle att framföra, "jag säger, att han går som en rök ur ugnen, bara det blir hett å färde. Tviskinn och brända bullor, herr rektor, gif honom tjoget först, säger jag, och låt honom tala sen, eller jag vill ingen syndare vara, om han icke pratar oss så yra i hufvudet, gamla som vi äro, att vi slå oss själfva, innan han slutar."
"Så sant Herren lefver! Sitt vissa skall han ej prata sig ifrån, om han ock skulle tala som Cicero", sade rektorn nu, nästan smittad af herr Gyllendegs farhåga, och med dessa ord sammandrog han ögonbrynen, ryste peruken, tog ett ris och fattade den anklagades arm.
Ödet ville så, att den lilla trumslagaren äfven skulle hafva sin press och pina den stund, generalen å sitt håll ansattes. Vår lilla kund var nämligen uppkallad att multiplicera tvenne hesa långa tal och hade föga tid och håg att hålla reda på siffror nu, då hans vän och beskyddare befann sig i en så svår våda. Stora svettpärlor trängde fram i hans panna, och emellan hvarje siffra, som han skref, spände han sina öron för att uppsnappa ett eller annat ord af förhöret där uppe.
Läraren märkte snart oråd, men själf nyfiken att höra gången af herr Gyllendegs process, lät han det bero vid att då och då blott ropa till och hota, ungefär som en tankspridd resande vaknar ibland och ryter till sin stannande häst för att straxt därpå få återfalla i sina drömmar. Ändteligen tycktes han dock hafva fått en nöjaktig upplysning i tvistefrågan, ty han samlade sig åter och fäste sitt öga på taflan.
"Obegripligt", skrek han nästan i detsamma, "obegripligt! Du kommer ju ej ur en fläck. Har du glömt din tabula, mästare? Säg mig, hvad är två gånger nio?"
"Aderton!" svarade gossen som en automat och hängde med hela sin tanke vid rektorns sista, förfärliga: så sant Herren lefver.
"Aderton", ropade läraren i stigande ifver "blir det då intet vidare, du petrificerade stutstäd; får du icke åttan upp och ettan i minnet?"
Men just då multiplikanten nu höll på att forma åttan, föll första slaget i rektorns klass. Handen började darra på vår lilla kund, då han hörde detta; och hur han än försökte bibehålla fattning, bröt en ström af tårar ut ur hans ögon. Åttan fick han knappt färdig, och ettan lät han läraren i Herrans namn ha i minnet; själf drog han hufvudet ned mellan axlarna och gick, såsom om han vandrat till den yttersta domen, med själen i sin hand, gerad upp till rektorn.
"Slå honom icke", ropade han, så mycket man kunde urskilja bland snyftningarna, "han har ingenting gjort; det är jag, som satte ut snaran." Med dessa ord sökte han tränga sig fram ända till rektorn själf.
Men herr Gyllendeg, som alldeles icke var road af diversioner för närvarande, knep honom behändigt öfver nacken, förrän han hann fästa rektorns uppmärksamhet. "Bevare mig, fattige man", sade han med förtjusning, "här har jag just dig, som jag söker. Vänta blott, vänta blott, spetsbof! Tviskinn och brända bullor, det skall nog bli din tur."