Med dylika trösteord fasthöll han honom, till dess rektorn, som bevärdigade detta nya uppträde blott med en flyktig sidoblick, hann sluta tjoget.
Vår lilla trumslagare hade sålunda det missödet att se sin goda afsikt omintetgjord. Långt ifrån att kunna rädda sin general, såg han sig snart af herr Gyllendeg framställd för rektorn och rekommenderad till ett eller annat tjog efter omständigheterna, en nådebetygelse, som denne snart befanns villig att tilldela honom.
Sålunda slöts förhöret i skolan till herr Gyllendegs triumf, rektorns hugnad och gossarnas yttersta förargelse. Emellertid, för att bruka herr Gyllendegs ordspråk, hade man icke sett alla dagars ända ännu. Generalen bet tänderna tillsamman och teg; men hans blick hotade. Själfva den lilla trumslagaren, så svart han var i synen af kringstrukna tårar, syntes dock förbittrad, och man märkte, då han gick tillbaka, af hans pösande tröjficka, att han höll sin hand där inne knuten. Också låg han i hettan så tungt på handen, då han sedermera efter några få frågor fick fortsätta räkningen, att kritskärfvor yrde kring siffrorna och ett godt kritstycke blef slut förr än räkningen. Det syntes, att alla tänkte på hämnd.
Det blir icke af nöden för utförligheten af denna berättelse, som visst icke i någon punkt blifvit hopdragen, att utskrifva här alla de hotande ord och förbistrade titlar, hvarmed gossarna hela dagen efter herr Gyllendegs visit interfolierade sina omdömen och berättelser om densamma och om honom. Icke heller behöfver man omnämna de debatter och planer, som föreföllo vid deras sammankomst, som aftonen af samma dag under generalens presidium och i hans kammare beramades, i afsikt att uppfinna medel till hämnd, en sammankomst i öfrigt så tyst, så sluten och hemlighetsfull, att endast bepröfvade, pålitliga kamrater och af de små blott vår lilla trumslagare för hans synnerliga brukbarhet och välförhållande fingo bivista densamma. Vi kunna förbigå allt detta och fästa oss blott vid resultatet af sammankomsten, som, sedan det ändteligen blifvit behörigt kläckt och färdigt, gick ut på ingenting mindre än att öfverraska herr Gyllendeg med rop om eldsvåda i hans eget hus, jaga honom upp ur hans sötaste sömn och sedan begagna de fördelar, villervallan, förskräckelsen och natten kunde gifva vid handen.
Tvenne omständigheter komma dock härvid i särdeles öfvervägande. För att kunna ge tillbörligt lif åt simulakern borde man slippa in i herr Gyllendegs rum midt om natten, och huru skulle man hoppas komma dit, då man visste, att den gamla Susanna hvarje kväll med "tviskinn och brända bullor" tillhölls att stänga både port och farstudörr.
Den andra omständigheten gaf än mera bryderi. Väl trodde man det bli roligt nog att få den gamle bagaren uppväckt och uppskrämd; men hela hans straff skulle dock bli blott en sömnlös natt. För att ge saken större både vikt och allmännelighet borde man få om händer nyckeln till klockstapeln och kunna ge den vanliga eldsignalen medelst klämtning. Sålunda, mente man, skulle händelsen bli fullständig, i det att man finge stadens hela folkström ledd öfver herr Gyllendeg och hans hus samt möjligtvis, vid den allmänna forskningen efter elden, äfven kunde beveka gatpojkarna att företaga sina undersökningar i själfva bagarboden. Korteligen, man förutsåg en oändlighet af glada upptåg, om man blott kunde komma åt den omtalta nyckeln; men detta om var en svår bom att undanskjuta, ty nyckeln, visste man, fanns hos kyrkans respektabla väktare, som var ingen annan än herr Gyllendeg själf.
Flere förslag uppgåfvos och förkastades; det rimligaste var att försöka snatta sig till nyckeln; men om man än hoppades kunna insmyga sig, herr Gyllendeg ovetande, i hans hushållskammare och där för en sekund förvända ögonen på den gamla Susanna, blef det dock en omöjlighet att åtkomma alla nycklar, som voro i hennes vård; och hvem fanns, som kände den rätta? Det var här, vår lilla trumslagare fick tillfälle att visa sig oumbärlig och betala äran af att vara en assessor vid den riksvårdande öfverläggningen.
Såsom en amatör af tonkonsten, särdeles den bullrande, hade han väl tusende och en gång varit uppe i klockstapeln för att höra på ringningen eller vid särdeles lycka få trampa den minsta klockan själf, och han kände därför, såsom han själf androg saken, klockstapelnyckeln bättre än sin egen trumkäpp och kunde skilja den från kyrknyckeln, fast båda hade krusade och genombrutna handtag och voro lika stora. Men hvad den saken beträffade, att hämta den från herr Gyllendeg, förklarade han, att han gärna ville beskrifva nyckeln för hvem som helst eller måla den med sot, så likt han kunde, allenast han slapp att själf skickas på den farliga expeditionen efter densamma. Ty om han än, mente han, kunde undkomma herr Gyllendeg, af hvilken ingen hade så mycket att frukta som han, var han dock icke fullt säker för den gamla Susanna nu för närvarande, emedan han dagen förut, då han sprang hos henne i underhandlingar, lockat pastorns stora hund in på gården med sig och ässat den på hennes kattor, så att den nära bitit svansen af den bland dem, som sist hann in genom farstudörren.
De föreställningar och bevekande skäl, hvarmed det lyckades kamraterna att häfva dessa den lilla trumslagarens betänkligheter, omnämner historien icke; men visst är, att vår lilla kund samma afton klockan nio, eller den tid, då herr Gyllendeg, fattig och ensam som han var i världen, plägade stänga sin port och gå till hvila, befann sig helt allena på den kolmörka gatan i ingen annan afsikt än att smuggla sig in i den värdige kyrkoväktarens och bagarens hus och snatta nyckeln till klockstapeln.
Icke utan rysning tänkte han då och då under färden på vanskligheten af sitt företag och beskyllde sig flere gånger i sitt sinne för enfald, då han kunnat låta öfvertala sig till ett slikt värf. Under allt detta drog han sig omväxlande till minnes de instruktioner, han fått, och de råd, han borde följa för att vinna sitt ändamål. Hans själ var i en besynnerlig sväfning emellan räddhåga, mod, ledsnad och nyfikenhet, och af alla dessa ingredienser smakade också det samtal, han höll med sig själf, där han tågade sakta och betänksamt fram med armarne i kors öfver bröstet och händerna för köldens skull instuckna inom ärmarna af hans vida och goda fårskinnströja.