"Är jag slug eller galen", sade han i sitt sinne, "då jag ej vänder om, utan går på ännu? Hu! Det är kallt i afton och så mörkt, att ej en stjärna lyser. Öfver planket slipper jag in på herr Gyllendegs gård, fast han har porten stängd; jag vet, hvar jag hoppade öfver i fjol. Det är icke säkert på hans gård, där går en tomt nattetid. Folket säger, att han ej tål barn, som äro yngre än tio år, för det att alla Sannas kattor jama och skrika, utom den äldsta, som är tio år och ligger inne på hennes säng för fetma. Råkar jag i tomtens händer, så lär han vrida hufvudet omkring på mig. Den, som nu visste, om jag fyllt tio år eller ej? Kanske jag går på det elfte, eller om jag kanhända redan är äldre; jag har varit dum, då jag ej lagt det på minnet. Men det är ej natt ännu, fast det är mörkt. Hu! Klockan slog. Jag tror, att det var nio. Herr Gyllendeg skall bli rolig att se. Bara 'Gud bevare mig, fattige man', inga 'tviskinn och brända bullor!' Om man endast kunde få honom ut på gatan, sådan han kommer ur sängen. Min ena hand svider och är svullen; de första tio slog han, så att han tröttnade. Det går underligt till i skolan på senare tider. Endera af oss var skyldig, men icke bägge! Nyckeln skall jag ha, om den hängde på Sannas enda tand. Hu! Där strök någon förbi mig i mörkret. Huru skall jag slippa in i hushållskammaren, där nycklarna äro? Låt se: släpp in mig, jungfru Sanna; jag vill köpa saffranskringlor! 'Hvem är du?' frågar hon. Det är jag. 'Ja du, vildbasare, kommer du åter med pastorns stora hund!' skriker Sanna och tar dammborsten.—Åh, jag är galn, som icke vänder om! Men hvem skall hämta oss nyckeln? Kanske får jag Sanna spak. Hon har många gånger varit mera ond på mig än nu och har ändå snart blifvit god igen. Men herr Gyllendeg? Om han kommer ut? Tre steg nära farstudörren; närmare stannar jag ej, sen jag klappat på. Men om han kommer? Åh! Då blir det att röra fötterna, och ingenting uträttas. Hela upptåget är dumt; en annan hade kunnat försöka på. Fy, planket är kallt som is"——med dessa ord gjorde han ett skutt och svängde sig öfver herr Gyllendegs staket in på hans gård.
Vår lilla kund hade icke förr kommit in på gården och hunnit kasta en blick öfver terrängen, än han fann omöjligheten af att gå till väga enligt de föreskrifter, han fått af sina förmän och gynnare hos generalen. Enligt dessa borde han nämligen, såsom läsaren äfven till någon del kunnat finna af hans soliloqvium, under förevändning att köpa kringlor söka att slippa in i jungfru Susannas helgedom, hushållskammaren, kapitulera med henne och bilägga forna stridiga punkter, såvidt möjligt vore, och, då hon försonad begett sig till den tillgränsande boden att hämta brödet, kuppa klockstapelnyckeln och gömma den i barmen af sin fårskinnströja. Förslaget hade visat sig ganska utförbart i teorien; men nu, då vår lilla kund stod vid praxis, studsade han redan vid den första punkten. Huru skulle han slippa in?
I kammaren närmast farstun på ena sidan bodde herr Gyllendeg. Han hade ljus uppe ännu och satt vid sitt bord. Vår lilla kund, som smög sig försiktigt upp bakom rutan för att rekognoscera, såg, att den gamle hade framför sig sin bönebok och med andakt begrundade en bön däri, som börjades: "Uti Sveriges rikes bank". Att ett enda slag på farstugudörren skulle störa honom, fann den lilla observatorn lätt. Däremot såg han, då han straxt därpå steg upp på fönstret till hushållskammaren, den gamla sysselsatt med knådning och i en sådan ifver, att han för hvarje tag tydligt hörde klatsarne af degen. Huru skulle hon kunna förnimma någon saktare klappning, äfven om hushållskammaren stött till farstun och köket icke varit emellan!
Vår lilla vän steg åter ned från sitt observatorium, synnerligen missnöjd och rådlös. Vid en skymt af ljusskenet ur Sannas fönster syntes hans anlete draget i hundrade bukter, och hans hand låg arbetsamt bakom örat, liksom för att räfsa tillsamman allt, hvad där kunde finnas af fintlighet och förslager. Ingenting ville hjälpa.
"Nog går det", utbrast han sluteligen i en sakta brummande ton, "nog går det",—jo, försök! Det är lätt att säga: det går, det går; men man sätter inga fötter under det med stora ord. Försök att klappa på! 'Hvem är det, som kommer och dundrar på min dörr så sent? Tviskinn och brända bullor! Man må då unna mig nattro, fattige man.' Gå sedan in den, som vågar; jag går icke. Se där! Nu gäspa han. Hu! Jag borde gå; min hand börjar också värka i kölden.—Vänta, herr Gyllendeg, er betalning kommer nog! Huru skall jag få nyckeln blott?
Med dessa ord, dem han sakta och afbrutet uttalade, hade han satt sig ned på en trappa af stegen utanför Sannas fönster och föll snart i ett tyst eftersinnande. Oförmodadt sprang han upp, såsom om han sluppit en stor börda, smög sig tätt under fönstret, drog sig tillsamman, så att hans anlete nästan vidrörde marken och framgnällde i denna positur ett klagande miau, tillräckligt naturligt för att i ögonblicket få gensvar från en af Sannas pensionärer där inne.
Efter detta lyckliga förebud höll han sig tyst och lyssnade. Klappningen i degen hade afstannat, det hördes icke ett ljud. Han slöt till att den gamla Susanna hade sina öron uppe, och han uraktlät icke att begagna denna fördel. För andra gången försökte han sin virtuositet i kattmusik, och detta med om möjligt än större framgång, ty två, om ej tre olika stämmor återljödo i ackorder från Sannas kammare.
Nu smög han sig några steg längre bort och såg upp. Den gamla jungfruns runda anlete var redan synligt i fönstret. Hon stod där med oro målad i hvarje drag och försökte med sina degiga händer undanstänga ljusskenet för att kunna se ut på gården. Vår lilla kund spratt i hjärtat af glädje, då han blef henne varse, och uppmuntrad af sin framgång och för att sätta kronan på sitt verk, lutade han sig åter ned och klämde för tredje gången fram ett miau, hvars upptakt väl gick fort, men hvars senare stafvelse kostade honom ett fullt andetag luft och slöts med en passage genom flere tonarter, till den grad gäll, skärande och förtviflad, att till och med Sannas feta katt hoppade hufvudstupa ned från sängen i förskräckelse och hon själf nära dignade ned af ångest. Nu höjde sig den lilla äfventyraren upp och väntade att se den vidare följden af sin intrig.
Det förgick också icke många ögonblick, innan han såg ljuset förflytta sig från hushållskammaren till köket, och straxt därpå hade han den stora glädjen att höra farstudörren öppnas helt sakta och den gamla Sanna med all den ömhet, som låg i hennes röst, framhviska därur ett bevekande: kis, kis, kis!
Det var just denna inbjudning, vår lilla vän väntat på, och han lät, som man säger, icke be sig tvenne gånger. Hopkrumpen och tyst tassade han fram till trappan, uppför densamma och förbi Sanna. En ovillkorlig rysning genomfor den åldriga kattpatronessan, då hon såg de skumma konturerna af denna jättekatt sväfva upp mot dörren, och ännu mer, då hon kände den stryka förbi sig i mörkret. Men vår lilla kund begagnade sig af tillfället och stannade ej förr än i köket, där han med stor resignation inväntade sin farliga beskyddarinna och beredde sig för vidare operationer.