Vår äfventyrare hade knappt hunnit in genom köksdörren och kommit i ljusskenet, när hans runda och skinnklädda gestalt genast igenkändes af den gamla Sanna. De mörkaste föreställningar intogo henne, och med vida större hetta, än man vore färdig att förmoda hos den, som så likgiltigt burit herr Gyllendegs anfall, rusade hon in i köket efter trumslagaren och ville i första ifvern utan omständigheter bemäktiga sig hans person.
"Och du vågar komma hit in, som om allt vore väl", skrek hon, "och du står och ser frimodig ut, liksom du ingenting hade gjort! Hvart kastade du katten, som du höll på att plåga i jons, säg mig det?"
"Jesus, mor Sanna", sade den lilla trumslagaren, i det han med en lätt volt omintetgjorde hennes försök att gripa honom, "ni biter väl icke folk heller, vet jag? Nog lär ni vara ond på mig ännu för pastorns hund; men hvad skulle jag göra? Då han ville bita mig, så måste jag väl narra honom på kattorna."
"Jag talar icke nu om fjolgammal snö", fortfor Sanna, "jag frågar, hvart katten tog vägen, som nyss var i dina klor, och om den är vid lif ännu."
"Åh, fy!" sade den lilla äfventyrarn och antog en ganska stött min, "tror ni, mor Sanna, att jag är någon kattdödare. Låt mig berätta blott, hur det är. Ni hörde väl, hur den stackarn skrek och jämrade sig?"
"Om jag hörde det?" sade Sanna och suckade.
"Det är en löpkatt", återtog vår lilla kund i en ömmande ton och steg närmare den gamla, "den är utan hus och hem och söker i gårdarna efter mat. För en stund sedan, mor Sanna, det är ömkeligt att berätta därom, var den hos oss och blef körd på dörren med hugg och slag af vår piga. Jag följde efter den på gatan och lockade; men den stannade icke. Sluteligen hörde jag den jama på er gård, och jag tänkte be er, mor Sanna, taga den i vård, ty den är så mager, att den icke har kött under skinnet, utan bara benkanter, såsom om den vore en påse med stenar och stickor."
"Gud bevare mig, fattiga kvinna", sade Sanna snyftande, "hvart tog det usla kräket vägen?"
"Ja, hvart tog den vägen, mor? Den sprang undan, så snart jag kom in på gården. Jag får icke tag på den alla gånger, fast jag ofta gifvit den mat; och ändå hyllar den sig till ingen annan i hela staden så mycket som till mig."
"Kom in och värm dig, gullgosse", sade Sanna och ledde vår lilla kund in i hushållskammaren. "Kunde du icke klösa pigan, som slog den, kunde du icke det, säg?"