"Hvad skulle det hjälpa att klösa henne", svarade trumslagaren, "hon kunde bli värre en annan gång; men om jag hade någon mat att ge katten, om det vore helst en semla, så vore det mycket bättre."
"Om du skulle få fast den, gullgosse, och hämta den hit, så ville jag ge dig en hel saffranskringla för besväret. Jag vet väl, fattiga kvinna, att jag ingen sömn får i natt för bekymmer och oro."
"Om ni lofvar mig en saffranskringla, då jag kommer med katten, mor Sanna, och om ni nu ger mig en semla, så skall jag hämta kräket hit, om jag skulle nödgas söka det inpå halfva natten. Se bara efter, mor Sanna",—detta tillade han med en genomdrifven spetsfundighet i min och uttryck—"att ni lämnar farstudörren ostängd, att jag må slippa in, då jag kommer, och icke väcka upp herr Gyllendeg."
Den gamla svarade honom icke ett ord, utan blott myste förtroligt och smällde honom med tre fingrar på axeln, säkert för att antyda både sitt ingående i komplotten och sitt bifall till hans klyftighet. Omedelbart därpå gick hon i bagarboden näst intill rummet för att hämta den betingade semlan, och vår lilla kund var icke densamme, som lät ett sådant tillfälle gå sig ur händerna.
Klockstapelnyckeln pöste redan under hans skinntröja, och han hade jämkat sig närmare köksdörren, innan mor Sanna hunnit välja en semla, sådan hon tyckte lämpligast att ges utan betalning. Då hon ändteligen kom ut, tog han med tacksamhet emot den bjudna städseln och syntes till och med någorlunda uppmärksamt åhöra alla de varningar och råd, hon hade att ge honom beträffande tjänsten, i det hon vackert lyste honom ut genom köket och farstun.
"Gå nu snällt, gullgosse", så föllo de sista ord, hon sade, "gå tyst och locka icke argt, om hon än icke kommer genast. Se efter att du inte fattar henne i nackskinnet, såsom man brukar bära hundar, utan tar henne sakta på ena armen. Låt henne luta hufvudet mot ditt kindben, gullgosse, så ligger hon nöjdare. Gå sedan helt tyst upp efter våra trappor, hör du, så att du icke väcker herrn. Om hon jamar och skriker, det usla kräket, så stryk henne sakta på ryggen, då du kommer på vår gård, och tala till henne vänligt, förstår du. Farstudörren skall nog stå på glänt, och ingen annan dörr i gården är läst. Farväl, gullgosse, minns nu, hvad jag har sagt dig."
Med dessa ord sköt hon sakta farstudörren till efter vår lilla kund, som med lättadt hjärta skyndade till sina väntande kamrater.
Ett glädjesorl mötte vår lilla trumslagare, då han inträdde i samlingsrummet samt framdrog klockstapelnyckeln, och glädjen växte än mer, då han berättade, att vägen till herr Gyllendegs rum var fri och öppen. I ögonblicket vidtogos alla anordningar till träffningen. Generalen jämte en annan säker man utvaldes att öfverraska herr Gyllendeg själf, fyra andra beordrades att sörja för klämtningen, och de öfriga skulle sprida sig kring alla gathörn och vid gifven signal bryta lös. Enhvar hade sin post och var nöjd.
Den enda, som gick sin egen väg och om hvilken ingen visste, hvar han skulle uppträda, var trumslagaren, hvilken, het och ondsint som han var, i förtrytelse lämnade sällskapet efter några helt korta debatter om den plats, han borde intaga. Han ville nämligen med all makt bli en af dem, som skulle omedelbart anfäkta herr Gyllendeg, och hade sina särskilda skäl att afslå alla andra poster. Därför stötte det honom redan vid afgörandet af första punkten, att han icke ihågkoms jämte generalen, då han likvisst kände belägenheten hos herr Gyllendeg bättre än någon annan, och han förteg icke heller sin förtrytelse.
"Jag undrar, hvart man ärnar stoppa mig", sade han, det vore ej för mycket, om jag skulle få följa med till herr Gyllendeg, då jag först och främst fått mera stryk än något annan för hans skull och sen lärt mig hitta fram i hans gård, då det varit litet farligare att styra där, än det nu kan bli."