"Du har ju ingen annan rock än din skinnpäls, som hvar och en känner igen", sade generalen.
"Så", invände vår lilla kund, "har jag icke min valmanströja?"
"Ja, den har man sett än oftare", fortfor den andra, "och dessutom är du själf så liten och rund, att alla, som sett dig en gång, känna igen dig, om det vore midt om natten som nu. Herr Gyllendeg skulle snart gissa, hvem som spelt honom skälmstycket, om han såg dig ibland de första, som storma in till honom."
"Jag kan då slippa helst i hans farstu?" frågade trumslagaren envist.
"Nej", sade generalen bestämdt, "du får ej visa dig i början på hela gården; men", tillade ha med vänskap, "du kan få följa med dem, som gå för att ringa i klockstapeln, där har du mycket roligare."
"Tackar ödmjukast", anmärkte vår kund, "så galn är jag icke, att jag går dit. En gång har jag försökt att komma dit i mörkret, det var sista julmorgon, då ville jag ordentligt bli uppäten af spöken. Om där varit ett eller två; men de surrade omkring mina öron, såsom om jag varit vid ett getingsbo. Jag tror, att ett af dem också stack mig i nacken, fast skinnkragen tog emot. Dit må andra gå en gång till och icke jag."
"Så följ då med dem, som ställa sig i gathörnen."
Här blef vår lilla kund verkligen stött och, brummande några orediga ord om att han ingen brandvakt var och dugde till bättre, tog han sin mössa och gick, såsom sagdt är, med förtrytelse sin egen väg. Af de kvarblifvande beredde sig hvar och en för sitt värf utan att fästa vidare afseende på den lilla trumslagarens kapris.
Men ungefär vid denna tid, kanske litet förut, steg herr Gyllendeg upp från sin stol, inläste med stor andakt sin bönebok, suckade till Gud och gick till sångs. Dagens tilldragelser hade nästan alla kvarlämnat i hans hjärta en ljuf, ja, stolt belåtenhet, och hans anlete lyste af tillfredsställelse, då han, sittande, i sin säng, drog på sig sin nattmössa och släckte ljuset. Ännu en gång besökte hans tanke skolan och njöt af generalens straff och den lilla trumslagarens pina, ännu en gång gjorde den ett triumftåg genom de fyratio år, han varit bagare på orten, till dess den omsider förirrade sig bland siffrorna på hans bankosedlar, tröttnade och föll i sömn.
Men äfven nu, sen hans blick slutit sig, ville lyckan, som lik en sol strålat öfver honom hela dagen, visa sig huld och glädja hans inre öga med en skön aftonrodnad. Hon öfverlämnade honom i vård åt den rikaste af de drömmar, som uppvaktade vid hans bädd, och denna, lika frikostig som rik, framtrollade till hans glädje ett under, som i tjuskraft öfverträffade allt, hvad han i sina djärfvaste föreställningar om himlens lycksalighet hoppats att en gång få åtnjuta och skåda där.